En plats i bokhyllan

Tankeläsaren

2012-03-18T12:23:00.000+01:00

Visst, jag gillar denna bok, men jag älskar den inte.
Av Kristin Cashore
Orginaltitel: Graceling
Serie: De utvalda
Sidor: 480
Utgivningsår: 2008 (Sverige 2011
Förlag: Semic
Bokens första mening: Totalt mörker rådde här nere i fängelsehålorna, men Katsa hade en karta i huvudet.

Första gången som Katsa dödade någon var hon bara åtta år. Hon bokstavligt talat slog in näsbenen i hjärnan på honom. Vanligtvis så skulle hennes morbror, Randa, som är kungen i Middluns, ha dödat henne eftersom hon var en fara för omgivningen. Men han var smart. Han förstod att han kunde utnyttja henne som riktigt dödlig torped. Och det gör han fortfarande.

Katsa är ungefär arton år, och hennes jobb är att döda och hota folk, som t ex grannar och undersåtar som har irriterat Randa. För hon är nämligen en särling, en med ögon i två olika färger och med en gåva som kungen får utnyttja hur han vill. Ingen kan besegra henne- hon kan slåss mot nio, tio män i full rustning och det är Katsa som kommer att gå segrande ur striden. Ingen har vunnit emot henne, de har nämligen inte en chans. Hon kommer alltid att vara stridens segrare. Eller, rättare sagt, hon trodde det tills hon möter prins Greening från Lienid, kallad Po. Han är också en särling, antagligen med stridens gåva, han är mystisk och- framför allt- Katsa kan nätt och jämt segra över honom när de har slagsmål.
Och sakta och säkert så börjar Katsa inse att hon är trött på att vara kungens 'dödliga dam' som han bestämmer över hundra procent om dygnet, ungefär. Hon tar mod till sig och lämnar kungen gapande av förvåning på tronen för att åka ut på äventyr med Po, eftersom hon måste ta reda på vem det egentligen var som kidnappade hans farfar, och i så fall varför.

Lovord och hyllningar, prat om att denna bok var så underbar, en av de bästa böckerna man någonsin läst och blablabla. Stark kvinnlig huvudperson, intressant fantasyvärld med sju riken, jättebra handling som inte är för seg. Jag borde älska den här boken, men det gör jag inte. Jag var fylld av förväntningar när jag slog första sidan i boken och började läsa. Kanske är det därför som det blev så kort om handlingen ovanför- jag blev besviken, helt enkelt.
Först och främst: ologiska saker. En del saker av vad Katsa gjorde kändes bara så ologiska! (spoiler) T ex: Po berättar om kung Leck i Monsea, och berättar om att han är enögd, och den mystiska historien om hur han kom till Monsea och hur han kom till makten osv. När de nämnde det där om att han hade en lapp för ena ögat eftersom han var enögd så tänkte jag direkt: 'nämen, där har vi bombis en särling som försöker dölja att han är det.' Men det sa de ingenting om i berättelsen, och när Katsa och Po flera sidor senare kom fram till att Leck måste vara en särling så tänkte jag bara: 'men vänta lite här, hade ni inte insett det redan?' (slut på spoiler). Desssutom så är det där Rådet Katsa bildade i sjuttonårsåldern- Kungen vill ju ha full kontroll över henne, normalt sett så borde han väl ha förbjudit det?
Jag var aldrig heller särskilt förtjust i Katsa- visst, hon blev bättre under berättelsens gång, men det var någonting som fattades hos henne som gjorde att det bästa som jag tyckte om henne var att hon var helt okej. Hon är ingen mes som viker sig för slagsmål, men jag gillar mer såna som också har hjärna. Det verkade hon helt sakna i första halvan av boken.
Po däremot gillade jag skarpt, och senare i boken Bitterblue. Po mest för att han var väldigt rolig och bra på ett sätt som jag inte kan förklara. Samma sak med Bitterblue- inte för att hon var så rolig, men jag tyckte att hon var väldigt gullig på ett sätt.
Världen begriper jag mig inte riktigt på. Det fanns alldeles för många obesvarade frågor när boken hade tagit slut. Okej, det kanske kommer mer i nästa bok, men jag är i alla fall besviken.
Titeln var alldeles för mycket spoiler också. Nej, då tyckte jag bättre om den engelska titeln, Graceling, som jag tycker låter väldigt vacker på något sätt.
Och så var det angående särlingarna- de är ju hånade och så, varför undrar jag? Jag skulle tvärtom vara riktigt avundsjuk på de som var det. Inte till det fick man heller någon förklaring.
Men- det som riktigt lyfte boken enormt var handlingen. Man förstod inte alls vad som skulle hända- eller förresten, slutet kändes lite för mycket klichéartat. Men annars- underbart bra handling, och Po är riktigt bra. Slagsmålen och kemin mellan Katsa och honom tyckte jag också om- det var det som lyfte hela boken.
Personligen så tycker jag att boken var ganska bra, men jag blev som sagt ganska besviken på den. Trots det så tänker jag ändå läsa del två, Monstrets dotter. Har jag tur så är den bättre än Tankeläsaren.

Bokhyllan A-Ö: B

2012-03-17T12:06:00.001+01:00

När jag kollade min bokhylla så trodde jag att jag inte skulle få ihop så många. Men jo, tydligen, och dessutom så hittade jag två böcker till på A som jag inte såg förra gången. (Och så fick man ännu en nostalgi-kick...XD) Här kommer alla 33 36 böckerna på B plus de jag glömde förra gången:

Riktigt bra bok, den här.

Åh,Nostalgi...måste kanske
läsa om Tvillingarna-böckerna :D

Barbès Blues
Blodsarv
Beastly-ett odjur
Bröderna
Betty och flickan utan minne
Boken om morfar Prosten
Blodets röst
Blonde
Boom!
Bryta om
Brevvännen
Bortrövad
Bara roligt i Bullerbyn
Barnen på Bråkmakargatan
Barnens bibel
Biografmysteriet
Biblioteksmysteriet
Bock i Örtagård
Bokhandlaren som slutade bada
Biologiboken för årskurs 9
Barnens konstbok
Berts första betraktelser
Berts bravader
Berts bekymmer
Bert Babyface
Berts bokslut
Bert och Heman Hunters
Bästa kompisar
Bilbo le hobbit
Benett au collège
Benett et le pigeon voyager
Benett et le général
Benett et Mortimer
Benett prend le train

Benett et sa cabane

Dessutom så kommer de två böckerna på A som jag glömde förra gången!

Aldrig en lugn stund hos Oscarsson

Allt händer hos Oscarsson

Del 3, där bokstaven C är temat, kommer snart! ;D

Tystnad, tagning

2012-03-17T10:59:00.000+01:00

Det är inte farligt att fotografera, eller?
Av Michelle Magorian
Orginaltitel: Juste Henry
Sidor: 647
Utgivningsår: 2008 (Sverige 2009)
Förlag: Rabén & Sjögren
Första meningen: 'Vill ni ta och lugna ner er nu!'

Det är år 1949. Andra världskriget tog slut för fyra år sen, och allt är lugn och ro nu. Eller? Nej, inte för alla, som till exempel fjortonåriga Henry. Hans pappa dog som krigshjälte efter att ha väjt undan en annan som höll på att bli träffad av en bomb- istället så blev det Henrys pappa som blev offret, och Henry saknar honom enormt. Som om det inte vore nog med det så har Henrys mamma gift om sig med en annan- farbror Bill heter han och både han och Henrys mamma vill att Henry ska acceptera honom som styvfar. Men Henry har verkligen ingen lust att ha farbror Bill som styvfar, istället så avskyr han honom och försöker slippa att vara med honom. Som tur är finns hans farmor som bor ihop med familjen, och hon och Henry står väldigt nära varandra. De brukar sitta ihop och prata om Henrys pappa och allmän skit om farbror Bill, som ingen av de gillar. Farmodern anser att Henrys mamma har glömt bort att hennes son (Henrys pappa) överhuvudtaget har funnits till eftersom hon har gift om sig så snart efter hans död.
Henrys mamma och farbror Bill har fått en unge ihop, Molly, som alltså är Henrys tvååriga halvsyster. Inte heller henne tycker trion Farmor & Henry om, eftersom de tycker att hon är skrikig och jobbig. Eller rättare sagt, farmodern tycker det, men Henry är lite osäker.

I Henrys klass, IVA (4A, det är romerska siffror och inte bokstäver) så går också Jeffries. Är det något särkilt med det då? Ja, eftersom det var hans pappa som Henrys far räddade livet på, och sedan så deserterade han! Att desertera var en av de värsta sakerna man kunde göra under kriget, och det anses vara rent av skamligt att vara barn till en desertör, och man kan räkna med att bli utstött ifall någon får reda på det. Henry vet visserligen om det, men han har av någon anledning inte sagt något. Men han får absolut inte prata med Jeffries för sin farmor, eftersom hon skulle bli så arg då.
Som klassförståndare så har Henry fått Mr Finch, som tydligen har varit lite överallt i världen. Han bestämmer att klassen ska göra ett stort projekt, ett grupparbete. Problem? Ja, eftersom Henry hamnar i samma grupp som Jeffries, plus en annan pojke, Morgan, kallad Pip, som är född utom äktenskapet eftersom hans föräldrar inte hann gifta sig förrän pappan dog i en olycka två dagar före bröllopet. Alla tre älskar film och fick alltså samarbeta. Det kommer antagligen att gå riktigt dåligt, tror Henry.
Men när Henry börjar tillbringa allt mer tid med de så upptäcker han att de faktiskt inte är så illa som han trodde- t ex så är Pip ganska rolig och sprallig av sig, och Jeffries är riktigt trevlig i allmänhet. Det är då som Henry inser att även om deras föräldrar har gjort riktigt dåliga saker så betyder det inte att Jeffries och Pip är dumma i huvudet, föräldrarnas dumheter förändrar inte personligheten.
Senare, efter att ha umgåtts ett tag med sina nya vänner, så inser han att han faktiskt älskar sin lillasyster Molly. Visserligen så är hon ju farbror Bills dotter, men precis som med Jeffries och Pip så betyder det inte att Molly är lika dum som sin pappa. Enda problemet är väl då vad hans farmor ska säga...

Henry älskar att gå på bio, och han brukar ofta slinka in i biomörkret, både före och efter att ha blivit kompis med Jeffries och Pip. Strax innan han blev vän med de så träffade han en äldre dam, Mrs Beaumont. Hon brukar också gå på bio ofta, och Henry tycker att hon är väldigt trevlig- och även de blir vänner.
Dessutom så har det kommit en ny flicka till Henrys klass- Eleanor. Hon är lite konstig, hon sjunger mörkt och lågt till skillnad från de andra flickorna som sjunger högt och ljust, och dessutom så kan hon inte heller läsa eller skriva (Hon är dyslektiker, men det har man inte förstått)! Så får Henry en fjärde vän på köpet, och allihopa blir ett helt litet gäng: Henry, Pip, Jeffries och Eleanor, och ibland Mrs Beaumont
Efter ett tag så får Mrs Beaumont höra talas om skolprojektet, och hon får hennes son att låna ut en gammal, fin kamera åt Henry. Han blir överlycklig och börjar fotografera av hjärtans lust. Men när han sedan framkallar filmen så upptäcker han något, något som gör att han upptäcker en hemlighet, något som har med hans pappa och göra, och med tiden så börjar Henrys liv alltmer likna en typisk filmthriller.

Jag tyckte väldigt mycket om Tystnad, tagning, t o m lite, lite mer än Godnatt Mister Tom. Historien börjar väl inte precis som något särkilt- en jobbig styvfarsa, en skrikig lillasyster och en enda någorlunda vänlig farmor, det är ganska lugnt. Men sedan så börjar det hända saker, och plötsligt så går det upp för en att historien kanske inte var så lugn ändå? Det var ungefär samma känsla som jag fick när jag höll på att närma mig slutet i Godnatt, Mister Tom.
Henry är väl rätt så okej som huvudperson, men ibland så är han så korkad så att man skulle vilja skrika åt honom. Jag förstår inte heller en sak- varför gillar inte Henry sin styvfar? Personligen så tycker jag att farbror Bill verkar vara ganska trevlig. Fast å andra sidan så känner antagligen Henry det som om farbror Bill gör intråg i deras liv, och han vill väl inte ha någon ny, 'fejkpappa', utan sin riktiga far. Den jag tycker allra mest om är Eleanor- hon är väldigt annorlunda och rolig på något sätt. Jag rekommenderar den väldigt varmt!

Jag tror jag håller på att få lite hjärnsläpp...

2012-03-15T19:10:00.003+01:00

...för att the hunger games-filmen inte längre har 15årsgräns, utan 11årsgräns! Åh vad glad jag blir :D Jag kan inte hålla mig! *Skanderar: HUNGER GAMES, HUNGER GAMES!*
UPPDATERING! BARA EN VECKA KVAR TILLS FILMEN SLÄPPS :D

Jag har vunnit...

2012-03-15T14:34:00.000+01:00

...ett ex av Det borde finnas regler på Tonårsboken! Tack så mycket :D Så fort den dumpit ner i min brevlåda så kommer jag att börja läsa den och sen så kommer en recension att dyka upp på bloggen!

Böcker A-Ö: A

2012-03-14T19:15:00.002+01:00

Jag har sett att en del kör med bohyllealfabetet- och det tänker jag också sätta igång med. Bokhyllealfabetet går alltså ut på att man ska kolla upp böcker i sin bokhylla som börjar på en viss bokstav. Första bokstaven är A, då ska vi se...jag hittade tjugoen stycken böcker. En del hade jag faktiskt nästan glömt bort. Känner plötsligt hur jag får lite nostalgikänsla. Jag menar, en del böcker har jag faktiskt inte ens sett åt på över två år! Här kommer de:

Hur länge sedan var det jag
läste den här...två år sen?

Den här däremot har jag
recenserat!

Arvtagaren
Att vara eller inte vara-ihop
Alkemisten
Amuletten
Amuletten från Samarkand
Andar och apparater
Agnes Cecilia- en sällsam historia
Alice i underlandet
Anne Franks dagbok
Afrodite och döden
Afrodite och sveket
Afrodite och hämnden
Afrodite och olyckstrasten
Afrodite och skulden
Afrodite och ödet
Astrid och hon, Liv
Alla vi barn i bullerbyn
Anne på Grönkulla
Annika Argbigga
Andy får skulden
Avant la télé

Del 2, där det är bokstaven B som är temat, kommer antagligen att dyka upp imorgon!

Fjäril

2012-03-13T16:45:00.000+01:00

Livet är perfekt bara man är vacker. Eller?
Av Sonya Hartnett
Orginaltitel: Butterfly
Sidor: 208
Utgivningsår: 2009 (Sverige 2010)
Förlag: Bonnier Carlsen
Första meningen: Plum ska snart fylla fjorton, och en kväll står hon framför en spegel med skolklänningen kring vristerna och den nakna kroppen smärtsamt avspeglad i glaset.

Ariella Coyle, kallad Plum, är tretton år men snart så ska hon fylla fjorton år. Hon tycker att hon är ful, korkad och tjock, och umgås med ett elakt gäng tjejer. Det är inte så att hon gillar de, men om de inte fanns så skulle hon bli lämnad ensam, utan vänner. Tanken på att vara så ensam så att det syns att hon är utanför är alldeles för hemsk för att hon skulle försöka sig på att göra det. Hon önskar väldigt starkt att hon ska bli populär, smal och snygg. Det är faktiskt på grund av tjejgänget som hon tror sig vara ful och dum i huvudet, de vet nämligen om i högsta grad om att hon har dåligt självförtroende och utnyttjar det på ett eller annat sätt. Det finns några saker som hon tror ska hjälpa henne- ett glaslamm, en jojo, ett gammalt armbandsur, ett mynt, en ABBA-knapp och ett halsband förvarade i en portfölj gömd under sängen som ska hjälpa henne när hon nu ska ta klivet över till en mer vuxen värld.
Hon bor i ett hus där allt är gammalt- garderoben, bordet, bänken där de äter (Ja, bänk- inte stolar) och där hon alltid blir serverad hemlagad mat och hon tvingas dessutom att gå i kyrkan, trots att hennes gudatro är lika med noll. Dessutom så har hon två irriterande storebröder, Justin och Cydar.

En dag så blir Plum inbjuden till sin grannes son Davids födelsedagskalas, eftersom det bara är han och sin mamma på festen, pappan är nämligen inte hemma. Plum lär då känna grannen, Maureen Wilks heter hon. Plum beundrar henne verkligen, hon är nästan som en gudinna- snygg, smal och modemedveten. Tydligen så är Plum inte alls tjock och ful, utan hon är istället så vacker så att hon rentav skulle kunna bli fotomodell, enligt Maureen. Och Plum ska sluta bry sig om tjejgängets retande- det är bara ett tecken på avundsjuka. Dessutom så tycker Maureen att Plum låter alldeles för fult, utan tycker istället att hon ska kallas för Aria, en förkortning av Plums riktiga namn Ariella. De bestämmer sig för att träffas flera gånger, eftersom de tycks vara de enda som förstår varandra. Att David dessutom är så söt gör ju inte precis heller Plum så sugen på att direkt säga upp hennes och Maureens nyfunna vänskap.
Men dessvärre så verkar det som om Plums vänner inte håller med- Plum passar dig, säger de, det låter så mosigt med Plum och det är ju precis vad du är ju! Trots att Plum har Maureens stöd så blir hon ändå sårad. Hon önskar verkligen att hon kunde vara vän med de på riktigt, inte bara vara en i bakgrunden som egentligen bara är någonting som de kan bestämma över och reta.
Nästa gång Plum och Maureen träffas så ger Maureen henne rådet att om hon slänger lunchen hon får med sig hemifrån istället för att äta den så kommer hon att bli smalare. Plum följer hennes råd, och efter ett tag så vänjer hon sig och hon kan slänga maten utan att bli hungrig.

Efter ett tag så bestämmer sig Plum- hon ska ha pyamasparty! Hon tänker bjuda alla hennes så kallade 'vänner', det kanske kan få de lite mer vänligt inställda till henne. Hon tänker tvinga mamma att köpa hem snacks och sådant, hon vill nämligen slippa den hemlagade maten som hennes mamma alltid gör. Problemet är då bara att vännerna kräver att hennes bröder kommer på festen, annars så kommer inte de, vilket Plum helst vill slippa.
I alla fall så lyckas hon fixa dit en av bröderna, Justin. Hon och tjejerna går upp till hennes rum. Men där så upptäcker de en av Plums hemligheter, som gör så att de överger henne, mitt i festen. Och Plum står ensam och deppig.
Den enda ljusa punkten är väl då att Maureen finns där och hjälper henne, försöker trösta henne. Plum blir väldigt glad över hennes stöd.
Men är Maureen lycklig då, bara för att hon är snygg och har ett näst intill perfekt liv? Är det bara Plum som har hemligheter som kan rasera allt? Nej, för det visar sig plötsligt att Maureen har kopplingar till familjen som har med kärlek att göra- och Plums värld rasar ännu en gång.

Obehagligt som fan, det är vad jag känner hela tiden medan jag läser, och den känslan växer sig starkare och starkare genom hela boken. Det är väldigt igenkännande och trovärdigt på ett sätt som jag får kalla kårar av ibland. Historien är väldigt mörk, nästan lite dystopisk, Plums problem blir bara värre och värre, hela tiden. Men samtidigt så känns de inte overkliga och överdrivna, och det tycker jag om.
Även karaktärerna är trovärdiga, särkilt Plum som jag tycker om mest, och det händer inte alltid. Jag förstår hur hon känner det, rädslan för utanförskap, ensamheten och känslan av att vara ful och dum. Fjäril är en väldigt, väldigt bra bok, som jag tycker att alla borde läsa.

Länkbyte!

2012-03-12T20:47:00.002+01:00

Mittimellan

Motivering: Hon skriver väldigt bra recensioner, och de bilderna hon tar är väldigt fina. Hennes blogg är en av mina favvobloggar för övrigt. Så ta och klicka på länken däruppe!

Dash och Lilys utmaningsbok

2012-03-12T19:05:00.000+01:00

Kan man brevväxla via en anteckningsbok? Svar: ja!
Av Rachel Cohn och David Levithan
Orginaltitel: Dash and Lily's book of dares
Sidor: 307
Förlag: X Publishing
Utgivningsår: 2010 (2011 i Sverige)
Första meningen: Tänk dig följande: du går runt i din favoritbokhandel och tittar i hyllorna.

Dashiell, kallad Dash, går runt i favoritbokhandeln Macy's och tittar på böckerna där. Han har ljugit för båda sina föräldrar, som är skilda och inte har pratat med varandra på flera år, om att han ska fira jul hos den andre föräldern för båda. Resultatet blir alltså att han firar jul ensam- eller firar och firar, han avskyr egentligen julen. Det är alltså några dagar före den 25 december och som alltid före jul så är New York City fyllt av stressade människor som försöker låtsas vara glada, skrikande småungar och expediterna i butikerna försöker (förgäves) att inte få ett vredesutbrott. Samma gamla välbekanta bokryggar som vanligt- inget nytt. Eller? Jo, faktiskt- för på en hylla så hittar en röd anteckningsbok. Han blir nyfiken på den där anteckningsboken och öppnar den. Det första som möter honom är det här:

'Jag har några ledtrådar åt dig. Vänd blad om du vill se de.

Var snäll och ställ tillbaka boken om du inte vill se de.'

Dash blir förstås nyfiken (jag skulle också ha blivit det) och vänder blad. Hon som skriver heter tydligen Lily, och hon ber honom att leta upp fyra rader i fyra olika böcker, vilket han gör. Det slutar med att han får ihop det till en hel mening, och han får sedan ställa tillbaka anteckningsboken. I slutet så skrev hon, Lily alltså, att han skulle ge henne sin email om han var intresserad av att fortsätta samtalet. Det är han visserligen, men han tänker inte ge henne anteckningsboken- han tänker istället behålla den och köpa Fransk pianism och Tjocka Hochie, balens drottning (två av böckerna som han skulle leta upp) dessutom.

Lily älskar, till skillnad från Dash, julen; glädjen, släkträffarna, kakorna, allt. Hon är fotbollskapten och kallas för 'Vrålis' eftersom en kille i hennes skola råkade döda hennes ökenråtta när de var sex år. Det resulterade i att Lily började skrika som en galning; och där så har ni förklaringen till hennes smeknamn. Hennes morfar är deppig p g a att han var ihop med med Mabel, som ville bli kallad Molmol av Lily och hennes bror Langston, men nu så har Mabel alltså dumpat honom. Lily kan inte förstå varför han sörjer, själv så är hon bara glad över att bli av med Mabel, som hon tyckte var jobbig. Langston, som för övrigt är homosexuell, har en ny kille, Benny. Föräldrarna är på Fiji.
Langston tycker att Lily borde ta och skaffa en pojkvän, så han ger henne tipset att ta en anteckningsbok och sätta den någonstans i bokhyllorna på Macy's. Lily har först ingen lust alls att göra det, men sedan så går hon med på det.
Efter ett tag så upptäcker hon att någon har tagit den röda anteckningsboken med sig och lämnat ett meddelande. Det blir början på en- ska vi kalla det bokväxling?- mellan Dash och Lily, där de utmanar varandra att göra olika saker för att de till sist ska träffas för en dejt.

Tyvärr så fick det bli en kort recension där, jag måste plugga inför ett matteprov på fredag. Hoppas jag är sjuk då...
Min första tanke när jag har slagit igen boken: ja...det vet jag faktiskt inte. Jag tycker att den, precis som Rachel Cohns och David Levithans andra bok som jag har läst av dem, Naomi och Elys kyssförbudslista, inte känns som en i mängden av kärleksböcker. Den är väldigt speciell på något sätt, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Men jag tycker väldigt mycket om både Dash och Lilys sätt att tänka, även om de bär sig ganska dumt åt ibland. Hela idén med att man ska skicka en röd anteckningsbok emellan sig älskar jag. Det kanske bara är jag som inbillar mig, men jag tycker att boken känns en aning filosofisk.
En av mina favoritscener är när (spoiler) Lily hittar klotter som jag vet kommer från Nick och Norahs oändliga låtlista, som jag antar att Norah har skrivit. Jag tycker om att författarna låter karaktärer i tidigare böcker korsa varandras vägar på ett eller annat sätt. Även i Naomi och Ely så hittade Bruce den andra det här klottret. Nu när jag tänker på saken så var det kanske Bruce som skrev dit ett annat klotter, För att jag är så töntig och rädd? (slut på spoiler)
Jag älskar den här boken! Den är precis lika bra som Naomi och Ely, om inte bättre. Jag hoppas kunna få läsa Nick och Norahs oändliga låtlista snart.

Planer ikväll?

2012-03-10T19:44:00.000+01:00

Melodifestivalen. Godis. Chips. Fötterna på bordet. Thecomputernerd01:s parodier i väntan på att mello börjar. Och så böcker förstås, om låtarna blir för dåliga. :D

UPPDATE: och vinnaren är...Loreen! Grattis jag tror inte att du kommer se det här men om du gör det så...

Lite segt med läsningen...

2012-03-10T13:17:00.000+01:00

Jag vet inte riktigt varför, men jag har liksom inte bara orkat läsa så mycket denna månad- bara tre böcker, fruktansvärt! Och Dash och Lilys utmaningsbok är jag fortfarande inte klar med. Nej, nu måste jag verkligen rycka upp mig och sätta igång med att läsa ut Dash och Lilys utmaningsbok, jag är så lat...

Hur går det med er läsning?

Det här måste alla se! Snälla kolla på detta!

2012-03-09T21:15:00.001+01:00

Jag ber er. Strunta i Facebook, Twitter, MSN, Spela.se eller var ni nu håller till, och kolla på denna video. Det tar kanske en halvtimme, men det här är riktigt, riktigt viktigt! Jag lovar, de ynka trettio minuterna ni kollar på detta kommer absolut inte att vara bortkastade! Ni kommer bli berörda. Definitivt. Resten får du ta reda på själv.
Sprid denna video vidare.

Någon kvinna som betytt mycket för mig...?

2012-03-08T20:46:00.002+01:00

Enligt O har ordnat en bloggstafett där man ska skriva om en kvinna, verklig eller ej, som har betyder mycket för en, eftersom det är 8 mars och alltså internationella kvinnodagen. Nu så är det visserligen för sent för att anmäla sig (Tror jag?) men jag skriver i alla fall. Jag tänker ta upp tre kvinnor som jag tycker förtjänar lite uppmärksamhet.

En av de kvinnorna som betyder mycket är Liv Strömquist. Vad hade världen gjort utan henne? Hennes underbara humor, hennes finfina serier och hennes samhällskritik är väldigt bra. Samtidigt så kan man ana ett allvar bakom vissa av serierna. Flera av hennes historier borde användas till att banka in lite vett i huvudet på en hel del personer, exempelvis Sverigedemokraterna. De skulle gott må bra av att få läsa lite Liv Strömquist.

Och sedan så vill uppmärksamma Samantha Kingston i Resten får du ta reda på själv. Det var helt nyligen som jag kom att börja älska henne, eftersom jag inte upptäckte henne förrän för ett tag sen. Men när jag upptcäkte henne så... jag tycker verkligen om henne. Hennes sätt att tänka är väldigt logiskt och bra. Jag skulle verkligen kunna tänka mig att vara vän med henne (Inte i början kanske).

Den sista, en av de viktigaste, som jag vill ska finnas med här är Fadime Sahindal, som mördades 2002. Det här fallet är några år gammalt men jag vill verkligen att hon ska finnas med. I början av 2000-talet så gick hon ut i media och berättade om det hat hon kände från familjen eftersom hon hade svensk pojkvän och hade en livsstil som hennes familj vägrade acceptera (Hennes familj var kurdisk). Hennes pappa och bror hade misshandlat henne p g a det, och var dömda för våld mot henne. La hon sig ner och gjorde som familjen sa? Nej, inte alls. Hon fortsatte att kämpa, och 2001 så höll hon ett tal om hur situationen var, om hur familjen sakta men säkert förändrats efter att de flyttat från Turkiet till Sverige osv. Trots hoten från familjen så satte hon sig på tåget till Uppsala hösten 2002 för att hälsa på de innan hon skulle åka till Kenya för att avsluta praktiken på socialutbildningen. Hon kom till den ena systerns lägenhet, modern kom till de senare och de hade det mysigt tillsammans ända till kvällen. Då kom plötsligt pappan och sköt Fadime till döds. Försvar? Ungefär det här var vad han hade att komma med:
'Hon har vanhedrat familjen och det här var ett hedersmord. Jag ska absolut inte dömas.'

Det här är väldigt, väldigt sorgligt. Men det jag beundrar hos Fadime var att hon vågade vara sig själv, att hon trots hoten från familjen gick ut i media och berättade om hur det var. Jag tycker absolut inte att hon förtjänade att bli skjuten till döds av sin far så där. Jag förstår inte hur folk kan tro på någon gubbe i himmeln som bestämmer allt på jorden (Och han är SJÄLVKLART alltid rättvis) som någon hittade på för över tusen år sen. Dessvärre så trodde en massa folk på de historierna: många vill gärna ha någon att skylla på, att ty sig till i svåra stunder och att ha som förklaring till allt mystiskt som händer. Ni som tror på gud eller någon annan slags högre makt får gärna tro på det, bara ni inte försöker tvinga mig att tro. Jag blir bara så himla arg när jag tänker på hur religionen kan förstöra allt. Hon ville bara leva som en fri kvinna och ha ett jämnställt liv, slippa tvingas berätta om mensen för klasskompisar och lärare eftersom hon var så kallad oren, osv. Allt detta p g a några slags skräphistorier. Som sagt, jag är inbiten ateist och lär fortsätta vara det. Min åsikt:
det är inte gud som har skapat människan, utan människan som skapat gud.
Hur som helst: Fadime är den som jag mest av allt ville uppmärksamma, den som jag beundrar väldigt, väldigt mycket. RIP, är det sista jag har att säga.

...15årsgräns, vad är det här för skit?!

2012-03-07T18:59:00.001+01:00

Såg att man kunde ta och beställa Hungergames-biljetter på nätet. Men gissa vad?! De hade 15ÅRSGRÄNS! Varför? I Norge så har den fått 11årsgräns! Det är så himla orättvist :(
Vet ni hur man gör för att se ut som 15 år?

Duell 2

2012-03-05T21:37:00.001+01:00

Oavsett om ni vill eller ej, nu är det dags för En plats i bokhyllans andra duell! Här kommer de som är med:

Lauren Kates Fallen, Torment och Passion.

Uj uj uj...här är det verkligen riktigt svårt. Jag menar, hur snygga är inte de där omslagen? Trots att man inte ska döma boken efter yta så blir jag onekligen sugen på att läsa de- förutsatt att de kommer ut på svenska alltså. Men vilket omslag är bäst då? Tja...jag tycker nog Fallens omslag är snyggast. Fast vänta lite- det ser ut som om en av House of Night-författarna gillade den? Det avskräcker mig lite...

Delirium på svenska ( Ej utkommen), engelska och engelska.

Ja, här var valet riktigt lätt. Det engelska i mitten vinner. Det längst till höger är lite tråkigt och det svenska...hallå, det ser ju ut som om boken heter 'Deli rium'?

<-----Gale Hawthorne

Peeta Mellark---->

Ja, vem gillar jag mest av de? Normalt sett så tycker jag Gale är bäst. Men det måste ändå erkännas att Peeta är grymt snygg på denna bild!

UPPDATERING: men senare så hittade jag en del fyra i Fallen-serien, Rapture. Även det omslaget är underbart! Kommer på tredje plats av Fallen-omslagen.

Och det var allt för mig för ikväll....

Mer om bokklubben

2012-03-05T19:33:00.002+01:00

Nu så är det bestämt vad vi ska läsa i bokcirkeln. Det blev Lisa Bjärbos bok Det är så logiskt alla fattar utom du! Jag har ju visserligen inte den boken, men jag är ju nyfiken på henne och boken finns ju i mitt svenskklassrum, så det lär inte bli så svårt att få tag på den.

Bokklubb!

2012-03-02T20:21:00.001+01:00

Elin på loobook har ordnat en bokklubb, som kommer att starta snart! Självklart så är jag med, jag vill verkligen inte missa det. Hon har mejlat runt om det redan, men man kan ju faktiskt anmäla sig i alla fall, fram till den tolfte mars 09.00. Klicka här för att få veta mer!

Resten får du ta reda på själv

2012-03-02T19:19:00.000+01:00

Tänk om du bara hade en dag kvar att leva. Vad skulle du göra då?

Av Lauren Oliver
Orginaltitel: Before I Fall
Sidor: 476
Utgivningsår:2010
Förlag: Bonnier Carlsen
Första meningen: Det sägs att hela livet flimrar förbi framför ögonen på en precis innan man dör, men så var det inte för mig.

Samantha Kingston är en sådan där tjej som har allt; skolans snyggaste och bästa pojkvän, tre fantastiska vänner, Lindsay, Elody och Ally, hon är mycket populär, har parkeringsplatsen närmast skolan och matsalens allra bästa bord- allt ifrån småsaker till sådant som har enorm betydelse på Thomas Jefferson High. Varenda dag är en undebar dag, och det lär fortsätta så.
Det är den tolfte februari, Amordagen, och Sam väcks av sin väckarklocka som vanligt. Hennes vän Lindsay håller på och skriker 'Tut, tut' ( Innan så brukade hon tuta, men Sams mamma fick nog och skrek åt henne, så Lindsay löste problemet på ett enkelt sätt) och väntar på Sam och så åker de iväg och hämtar de andra och kör sen till skolan- de lyckas självklart snika åt sig den sista bra parkeringsplatsen så att Sarah Grundel måste parkera trehundrafemtiofyra meter ( Som Sam och hennes vänner brukar skämta om: vill du verkligen gå trehundrafemtiofyra meter i ösregnet?) ifrån skolans ingång och riskerar att komma för sent.
Eftersom det är Amordag, alla hjärtans dag alltså( Fast är det inte den fjortonde februari?) så är det en tradition att eleverna skickar rosor till varandra. Ju fler rosor, desto bättre är det. Får man under fem rosor så är man totalt värdelös. Sam och hennes vänner kommer ( så klart) att få massor av rosor. Men töntar som Juliet Sykes, kallad psyko, kommer inte att få någon ros överhuvudtaget. Eller jo förresten, Juliet kommer att få en ros från Sam och de- en vissen eller en outslagen en, med en lapp där det står: ' Kanske nästa år, men troligen inte', eftersom Lindsay av någon anledning hatar henne, även om ingen vet riktigt varför. Inte ens Sam eller någon av de andra. De vet bara om att Juliet kissade på sig i tältet i femman när hela klassen var och kampade mitt ute i skogen med flickscouterna. Sedan dess så kallas hon för 'Psyko'.

Eftersom det är Amordag så har Kent McFuller, en kille som har skickat rosor till henne varje år den här dagen ett bra tag utan att avslöja att det är han som skickat de, även om Sam förstått det sen länge, ordnat en fest. Glada och spralliga åker Sam och hennes kompisar iväg till festen, och den kommer antagligen att bli helt perfekt- som vanligt. Men tydligen inte.
För precis när festen är igång som värst så kommer Juliet Sykes in. Och hon är väldigt vacker- alla lägger märke till henne direkt. Varför är Juliet 'Psyko' här, och varför är hon så snygg- hon brukar väl vara ganska ful?
Gissa vad som händer- hon går fram till Sam och de, och kallar varenda en av de för bitch. Det slutar med att hon, som hämnd, blir neddränkt med öl, och förnedrad försvinner hon ut ur huset. Sam mår väldigt dåligt av det, och att hon dessutom blir konfronterad av Kent och blir utskälld av honom gör inte precis saken bättre.
Klockan är över midnatt när Sam och resten av hennes gäng åker hem. Men så plötsligt så smäller det till, och bilen åker ner i diket. Sam dör klockan 00.42.
Men hon får en till chans. Faktiskt sju stycken till och med, för att försöka förstå hur hon dog. Det finns alldeles för många frågor utan svar. Vad var det för vitt som kom flygande precis innan bilen störtade ner i diket till exempel? Och vad hade Lindsay egentligen för relation med Juliet Sykes? Under de sju gångerna hon återupplever den tolfte februari så upptäcker hon, först då, hur mycket hon håller på att förlora.

Ni kanske såg att jag skrev, i ett tidigare inlägg om de böcker jag köpt i Lund, om att det fanns risk för att den skulle hamna bland mina favoritböcker? Det var en underdrift. Den hamnar direkt på förstaplats topplistan över favoritböcker.
Sam är en riktig bitch från början- håller på och gör sig löjlig över sådana som är i bottenskiktet, som Juliet Sykes. Men från och med att hon dör så börjar hon sakta förändras. Hon börjar utveckla sig på ett fint sätt, även om jag faktiskt gillade henne från början också, när hon var en elak idiot. Inte särkilt vanligt.
Det låter kanske inte särkilt intressant med en berättelse som handlar om någon som dör och sedan återupplever en dag sju gånger. Men det är det faktiskt- varje dag är olik på ett eller annat sätt, även om det ibland känns som jag får en känsla av 'dèja vu' då och då. Det är faktiskt det enda jag har att klaga på.
Boken är lite sorglig, inte så att man gråter men ändå. Många skriver att de grät när de läste boken, men å andra sidan så har jag bara gråtit typ två gånger över en bok, så det kanske bara är så för mig.
Jag tyckte om Sams tankar för sig själv. Mycket av det som hon tänker är sant och jag gör en paus ibland för att fundera över det hon tänkte. Ja, vi kan ju hålla på och beklaga oss över andra, peka finger åt de och kalla de för fula saker. Men är vi så mycket bättre själva egentligen? Den delen av Sams är min absoluta favoritdel, jag läser om den flera gånger som jag brukar göra när jag älskar ett stycke eller en mening, och känner hur det kryper in under skinnet på mig.
Den här boken är den bästa bok jag har läst på länge. Jag rekommenderar den riktigt, riktigt starkt och hoppas att det är fler som kommer att gilla den. Solklar favorit!

Min kompis bokblogg

2012-03-01T18:02:00.001+01:00

Tänkte bara ta och kika in och säga att min kompis Karin (tvilling med Vera) har skaffat en bokblogg! Hon har ju visserligen bara skrivit ett presentationsinlägg, men senare så kommer det säkert att komma recensioner och sånt. Kul att du fått en egen blogg, Karin! :D

Klicka här för att komma till hennes bokblogg!

Månadsrapport Februari 2012

2012-03-01T14:22:00.000+01:00

Nu är vintern slut, och det är dags för våren att träda fram! Nåja, hur som helst, här kommer de böcker jag läst förra månaden. Dessvärre så har jag varit extremt slö. Tolv böcker på en månad, alldeles för lite! Det bör vara minst femton. Måste verkligen ta och skärpa till mig den här månaden.

Lästa böcker: 30/100
Recenserade böcker (6 stycken, jag är så lat...):

Tystnaden i bruset
Synvilla
Skuggorna i spegeln
Godnatt Mister Tom och Dolores- flickan utan ögon ( Båda två i samma recension)
Frost

Orecenserade böcker: Predikanten av Camilla Läckberg, Simon och ekarna av Marianne Fredriksson, Räcker det om jag älskar dig? av Katarina von Bredow, Vild av Boel Werner och Liv och Lovisa av Emma Granholm

Bästa boken? Frost av Maggie Stiefvater. Underbart språk, bra handling och karaktärer som är så mycket bättre än normalt i Paranormal Romance-böcker. Åh, jag vill verkligen få tag på tvåan!

Sämsta boken? Tystnaden i bruset. Jag tror aldrig att jag har stött på någon så dålig bok efter del ett och två i Twilight-serien. Fy fasen.

Och vad har jag läst senast då? och annat

2012-02-29T17:32:00.000+01:00

Som avslutning på den här månaden så tänkte jag köra med en enkät jag hittat på flera ställen.

Köpte bl a den här när jag
var i Sverige...

Senast lästa: Liv och Lovisa av Emma Granholm, men jag måste verkligen skriva klart recensionen på den. Åh, jag är så himla lat ibland!
Senast lånade bok: hmm...Skuggorna i spegeln var det väl?

Senast köpta bok: ni kan inte begära att jag ska räkna upp TJUGOEN böcker?! Nej glöm det, ni får kolla på listan här!

Senast fådda bok: ..... typ 'Le vol du corbeaux' ( fransk bok).

Favoritbokhandel: Gleerups, utan tvekan! Det är den bästa bokhandeln som NÅNSIN funnits. Att den dessutom ligger bara några meter bort från en chokladbutik förbättrar det hela.

Favoritbibliotek: skolbiblioteket är väl det enda som finns?
Antal lånekort: ett.
Använder som bokmärke: allt! Post it-lappar, vanliga bokmärken, bitar ur gamla skolböcker, kvitton, sedlar, hushållspapper och mycket mer. Bara det är platt och av papper så bryr jag mig inte om vad det är.

Inte så vanlig dryck för treåringar va?

Favoritfärg på bok: blågrönt eller svart.
Favoritmat/snack vid läsning: choklad eller macka med jordnötssmör och salami ( Det ÄR faktiskt jättegott!)
Favoritdryck vid läsning: kaffe med grädde ( har gillat det sen jag var tre...) eller juice.

Favoritställe att läsa på: sängen eller soffan.
På den sidan är jag i den bok jag läser just nu: I Naomi och Elys kyssförbudslista så är jag på sidan 141, och i Älskade syster som jag också håller på med ( igen...) på sidan 530.

Den här boken köper jag till en förälder: ...nån GW-deckare till mamma kanske? Och pappa vet jag INTE vad han läser. Något seriealbum med Lucky Luck kanske.
Den här boken köper jag till min bästa vän: till min ena bästis Vera får det nog bli Darkside 4 och 5 eftersom hon inte har de, men till min andra bästis Alexandra som inte alls förstår vad vi ser hos den där knäppa serien så får det kanske bli något som Frost.

Henne här lyssnar jag bl a på när jag läser.

Favoritgenre: fantasy ( helst i den 'normala' världen), mystik, Paranormal Romance ( bara man skippar de jobbiga huvudpersonerna), dystopier.
Favoritformat: Inbundet, de är liksom mysigast.
Författarfavorit: var ska jag börja? Suzanne Collins, Tom Becker, Joyce Carol Oates osv osv osv osv några år till.

Favoritljud när du läser: bra musik, eller bara total tystnad.
Favorittidning: Kamratposten.
Prenumererar på: Kamratposten.

Favoritbokblogg: jag läser ganska många bloggar och har så klart några favoriter, även om det kan vara lite svårt att välja emellan. Men okej, här kommer de: Matildas läshörna, Bokclara, Boktycke, Tonårsbokenoch Mittimellan är nog de jag gillar mest.

En bra bok att ge bort: Hungerspelen, Blonde och Frost är ju några som är perfekta att ge bort!

Bokgenre som jag undviker: biografier och vissa vampyrböcker.

Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: har kvar de i bokhyllan. Men jag vet inte riktigt varför.

Så här håller jag koll på vad jag läst: bloggen och jag planerar att lägga in flera av de böcker jag läst under hela mitt liv på boktipset.se.
Så här sorterar jag min bokhylla: jag tar de per genre: t ex fantasy och Paranormal Romance i en hylla, kärlek och deckare på en annan.

Nästa bok jag ska läsa: antingen Dash och Lilys utmaningsbok eller Fjäril.

UPPDATERING: jag har ingen aning om varför det är vitt på vissa ställen. Jag ska ta och försöker fixa till det! Om någon vet vad det är för fel så skriv det i en kommentar!

Nu är det bestämt!

2012-02-25T12:59:00.002+01:00

Det här är kanske lite för tidigt att meddela men...det är bestämt, jag ska till bokmässan i höst! Första gången någonsin, åh vad jag är glad!

Frost

2012-02-24T12:52:00.000+01:00

Sämre version av Twilights varulvar? Nej, snarare bättre.
Av Maggie Stiefvater
Orginaltitel: Shiver
Serie: The wolves of Mercy Falls
Sidor: 285
Utgivningsår: 2009
Förlag: Ponto Pocket
Första meningen: Jag minns att jag låg i snön, en liten röd fläck av kallnande värme, omgiven av vargar.

Ända sedan hon var liten så har Grace betraktat vargarna i skogen, strax bakom hennes trädgård. Hon fascineras av de, speciellt en varg, som hon kallar 'Min varg'. Det var den vargen som räddade livet på henne när hon var liten- hon hade slitits ifrån gungan och blivit insläpad i skogen av vargarna, som skulle äta upp henne. Men hennes varg stoppade de andra; och sedan dess så han brukar alltid stå utanför Graces hus fönster när det är julafton. Men vart han tagit vägen på sommaren har hon däremot ingen aning om, hon vet bara att hon saknar honom.

Sam är Graces varg. Fast han är egentligen ingen varg utan en varulv som ni säkert har förstått, och det är resten av flocken också. Under några få månader så är han människa och då så jobbar han i skivbutiken, och han är också musiker. Men det är alltså bara under några månader på sommaren, när det börjar bli kallt så förvandlas han till varg igen. Det som oroar honom är att varje år så blir han varulv senare och senare, tills han slutligen kommer att vara varg hela året, vilket visserligen är normalt, det ska vara så. Men det här verkar vara sista året som han är människa, vilket han inte tycker om; han älskar de där få, dyrbara månaderna då han är mänsklig, och vill inte att de ska upphöra att komma.
Men en dag så stöter han på Grace när hon kommer in i skivbutiken. Eller okej, kanske inte stöter på, för de pratar inte med varandra. Men han får syn på henne, när hon kommer inslättrande ihop med några kompisar. Dessvärre så får han bara prata med hennes ena vän Olivia, eftersom Grace inte kastar så mycket som en blick på honom. Förresten skulle hon väl inte känna igen honom?

Grace kommer inte på att vargarna är varulvar förrän Jack Cullpepper, en kille i Graces skola, hittas död. Det finns tydligen tecken på att han attackerats av vargarna, och nu så pratar alla om det. Flera stycken pratar om att man borde ta och skjuta vargarna på grund av Jacks död. Det är antagligen bara prat, eller...? Nej, det är det faktiskt inte. En dag så får Grace höra av Isabel, Jacks syster, att de faktiskt ska göra det. Hon rusar iväg till skogen, där skjutningen redan är i full gång. Hon försöker lura i en man att Olivia ( Som hon för övrigt har bråkat med) är skogen och fotograferar saker och att hon riskerar att bli träffad, så att de omedelbart måste avbryta jakten. Men dessvärre så går det inte att ringa jägarna, eftersom det inte finns någon mottagning. Så Grace springer in i skogen efter männen som skjuter, och lyckas få tag i de och lurar i de samma historia om Olivia som innan, fast hon blir ivägtvingad hem.
Men vid hennes hus så hittar hon Sam, i människskepnad, naken och skottskadad. Hon känner genast igen honom när hon ser hans blekgula ögon- hon förstår att det är hennes varg.
Och det dröjer inte länge förrän ingen av de vill lämna den andra. Men det är snart vinter, och Sam måste kämpa för att fortsätta att vara människa så länge som möjligt. Till på råga på allt så är Isabel de hack i häl och försöker ta reda på Graces hemlighet.

Typiska Paranormal Romance-böcker brukar vara så här: normal, snäll tjej kärar ner sig i en konstig, snygg kille. Den normala, snälla tjejen förvandlas snabbt till en svag, besatt och svartsjuk tjej med dåligt självförtroende som tror automatiskt att hennes kille är otrogen om han försvinner fem sekunder, och hon är ofta korkad och ganska hjälplös också, och måste alltid räddas av den stora starka killen. Killen har ofta mörka hemligheter som tjejen får panik över att få veta, och brukar vara en allmän skitstövel. Frost är ett av de få undantagen. Grace är faktiskt en tjej som jag gillar, hon är inte den typiska Paranormal Romance-tjej som jag dessvärre stött på alldeles för många gånger. Och Sam- han är så gullig på något sätt! Man väntar sig antagligen att han skulle vara en typisk jobbig kille som stöddar sig hela tiden, men nej, han är istället en ganska mjuk kille, istället så är Grace den starka som tröstar honom, den som är den modigare av de.
Apropå det jag skrev längst upp; den har kallats för en sämre version av Twilights varulvar. Nej, snarare bättre; det här är en självständig historia som har så mycket mer som Twilight helt saknar.

Och språket! Det är så underbart vackert, poetiskt och fint. Hela kärlekshistorien är förresten helt underbar. Den skiljer sig väldigt mycket ifrån andra böcker av samma genre. Även om du är en sån som bestämt dig för att vara anti Paranormal Romance så tycker jag faktiskt att du borde ge den här boken en chans- det är det värt det! Den har faktiskt blivit en favoritbok, den överträffade mina förväntningar verkligen...rekommenderas varmt! Själv så hoppas jag på att få tag på del 2, Feber.

Ja okej, jag har ju redan hela serien men...

2012-02-23T10:45:00.001+01:00

Ni måste ändå erkänna att man blir sugen på att köpa den här? Jag menar, snygg, inbunden bok med alla tre böcker i en VS tre slitna pockets med trista omslag. Nej, då vill jag hellre ha den inbundna och kanske ge bort mina pockets till en kompis som ännu inte upptäckt den fantastiska Hungerspelen-triologin.

Snabbrecension av de 2 böckerna jag läste under resan:

2012-02-22T11:58:00.001+01:00

Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian

Tom Oakley är en gammal enstöring som bor i den lilla byn Little Weirwold under andra världskriget med en gammal hund. Men så får han ta hand om ett evakuerat barn från London, Willie. Willie är allmänt rädd för det mesta, ganska tyst och är sängvätare. Men allt förändras senare, när han för första gången får lite kärlek, vilket han inte fick hemma- han får dessutom sova i en egen säng, får äta sig mätt och en dag så är lakanen i sängen helt torra. Och så träffar han nya vänner också, som den rolige Zach, och- numera så kallas han Will, inte Willie, det som lät så fånigt. Men så vill plötsligt hans mamma att han ska komma hem till London. Han har ingen lust att resa, men han måste göra det eftersom hon tydligen är sjuk. Han lovade att skriva till Tom, men får gubben något brev? Nej. Det är väldigt, väldigt konstigt, och Tom blir mer och mer orolig. När det till sist har gått ungefär en månad så har han bestämt sig för att leta upp Will, och han reser till London.
Den här boken är väldigt sorglig, men så fin! Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om den, och hoppas att Tystnad, tagning är minst lika bra.

Dolores-flickan utan ögon av Anders Brundin

Felix är femton år, och han ska försöka ta livet av sig. Hans tjej, Charlotte, har precis gjort slut, och därför så är han allmänt deppig. Men!- det gick inte. Felix blev visserligen överkörd av en Porsche Cayenne, men han fick bara hjärnskakning eller något sådant. Så han kan gå till skolan sedan, och måste genomlida en lektion med Ramstedt, engelskläraren man aldrig får prata svenska med. Att Charlotte dessutom är där gör ju inte precis saken bättre. Men plötsligt under rasten så hörs det ett hemskt vrål, och när Felix rusar ut så står alla runt en blodfläck. Men det var tydligen bara ett skämt, eftersom det var Sanna i parallellklassen som skrek, och blodfläcken var tydligen målarfärg som någon hade hällt ut, även om ingen vet vem. Så Felix går upp på taket, och där så sitter det en ursnygg tjej! Hon säger att hon heter Dolores, och Felix gillar henne på direkten. Men hon är lite konstig- ena stunden så är hon glad, snäll och de har jätteskönt sex, men i nästa stund så är hon hatisk, iskall och drogad. Det värsta är när hennes vackra ögon är borta, när det bara pulserar blod ut ur hennes tomma ögonhålor. Och hon verkar känna till saker om hans pappa. Men Felix mamma vägrar prata om honom.
Väldigt bra bok, även om den är lite för lättläst. Men den kan vara ganska läskig ibland, så jag vet inte om pluttar som min lillebror skulle kunna läsa den.

Och så var det fortsättningen på de filuriga frågorna!

2012-02-21T20:51:00.002+01:00

Ni kommer kanske ihåg de filuriga frågorna jag besvarade förra veckan? Här kommer fortsättningen (Här hittar ni del 1!):

8. Vad vill du att din pojkvän kan göra?
Läsa tankar som Edward (Twilight) eller känna/påverka känslor som Jasper (Twilight)?

Svar: Skulle du vilja ha någon som kollar in i din hjärna varenda sekund? Nej fy, tänk om du har gjort något i stil med att ha varit otrogen och så får din pojkvän reda på det. Nej då får det bli känslorna, bara han inte försöker trycka ner mig hela tiden.

9. Vem tar du med dig på bio?
Monsterögat Moody (HP) eller Hagrid (HP)?

Svar: Men hallå, Moody är ju skummare än en skumtomte och ärligt talat ganska läskig. Nej, det får bli Hagrid, även om det lär bli jobbigt att sitta bredvid honom. Det finns risk att han skulle råka sätta sig på en.

10. Vilken mamma vill du ha?
Esme Cullen (Twilight) eller Molly Weasly (HP)?

Svar: Emse är en mes. Nej det får bli Molly, men jag vill nog inte stå i vägen om hon skulle bli sur på mig.

11. Om du måste välja mellan dessa föräldrar?
Christians föräldrar som blev strigoi (VA) eller Sams (WoMF) som skar upp dina handleder?

Svar: Vampyrföräldrar? Nej tack. Det får väl bli Sams föräldrar, även om jag tycker de verkar vara vidriga de med.

12. Vill du helst vara:
Glittrande Cullenvampyr (Twilight) eller moroi med elementmagi (VA)?

Svar: Har inte läst VA, så det får bli Cullenvampyr då, för där finns Alice! Fast då lär jag få stå ut med Bella. Hm, svårt.

13. Vill du helst vara:
Vintervarg (WoMF) eller varmblodig, ickeåldrande präglad varg (Twilight)?

Svar: Det verkar vara väldigt jobbigt med bestämda tider där man inte själv har kontroll. Det får väl bli Twilightvarulv då.

14. Vill du helst vara:
Kick ass dhampir (VA) eller blomstrande sommardrottning (Wicked Lovely)?

Svar: Sommardrottning tror jag. Då får jag bestämma över min lillebror ( Mohaha.)

15. Vill du helst vara:
Cool Shadowhunter (TMI) eller mystisk fallen ängel (Hush Hush)?

Svar: Shadowhunter så klart, jag vill bli kompis med Clary!

Ännu mer tjat om Hungerspelen!

2012-02-21T20:21:00.000+01:00

Den här har jag som profilbild numera...
vad tycks?

Bara 30 dagar kvar tills Hungerspelen-filmen släpps! Jag kan knappt vänta...får fira det med att byta profilbild till något hungergames-aktigt. Okej, affischen som jag har som profilbild har fel datum på premiären och så, men jag gillar den verkligen! :)

Man måste ju passa på, eller hur?

2012-02-21T20:18:00.000+01:00

Hej, efter några dagar i Lund så är jag tillbaks! Och eftersom man är i Sverige så måste man ju njuta av det, eller hur? Så jag passade på att köpa riktigt mycket böcker på Gleerups, här kommer de (Kommer antagligen att lägga upp en bild senare):

Einsteins fru och Hundra procent fett av Liv Strömquist. Jag fullkomligt älskar Prins Charles känsla, så det är klart att man ska köpa de andra seriealbumen eller hur? Dessutom så heter ju författaren som jag.
Liv och Lovisa av Emma Granholm. Jag nappade främst för namnet, men jag har också läst Emma andra bok Ett nytt liv på köpet, som jag recenserade för ett tag sen och tyckte mycket om.
Naomi och Elys kyssförbudslista och Dash och Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn och David Levithan. Jag har hört mycket bra om deras böcker, så när jag såg de här i bokhandeln så nappade jag de direkt!
Jinx- tur i oturen av Meg Cabot. Åh fy, den här boken fullkomligt skriker ju ut rosa och chick-lit på lång väg, är det första jag tänker. Men den verkade faktiskt ganska okej när jag kollade på baksidetexten, så jag köpte den ändå. Man ska ju faktiskt inte döma efter omslaget.
Glashuset och Döda flickors dans av Rachel Caine. Jag är visserligen inte så förtjust i böcker om vampyrer, men åh, vilka lockande omslagsytor. Jag föll direkt för de. Snälla Rachel Caine, gör snälla så att det inte blir nån skit i stil med Twilight.
Eldprovet av Lene Kaaberøl. Okej, den ser alldeles för lätt ut. Ja, jag kanske är för stor för den här boken. Men jag älskar hennes böcker så jag struntar om ni gnäller, jag tar den i alla fall. Mohaha.
Tretton av Mårten Sandén. Samma som med Eldprovet, jag tar den ändå. Jag vill gärna få serien komplett också.
Pojkarna av Jessica Schiefauer. Har hört massor av positivt om den boken, och dessutom så har den snikat åt sig Augustpriset mitt framför näsan på Cirkeln, som jag hoppades skulle vinna. Måste verkligen ta reda på varför Pojkarna kom före!
Frost av Maggie Stiefvater. En kopia på vargarna i Twilight, kallar vissa den. Nej, det verkar inte alls stämma, jag har kommit ungefär halvvägs in i boken och jag har inte hittat några likheter alls. Suck, sluta upp med att jämföra med Twilight hela tiden och koncentrera er på boken istället.
Helena av Josephine Angelini. Grekisk mytologi, yay! Jag älskar grekisk mytologi, så jag hoppas den ska motsvara mina förhoppningar.
Tankeläsaren av Kristin Cashore. 95% positiva recensioner överallt. Klart jag måste läsa den, och uppföljaren Monstrets dotter är jag nyfiken på också.
Fjäril av Sonya Hartnett. Blev rekommenderad Djävulen av samma författare, dessutom så har ju den här boken fått ALMA-priset 2008. Så man blir ju onekligen sugen på att läsa något av henne.
Tystnad, tagning av Michelle Magorian. Jag läste ut Godnatt Mister Tom några dagar sedan, som jag tyckte väldigt, väldigt mycket om. Så jag är sugen på att läsa något mer av Michelle.
Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver. Den här boken har ju legat på min Att läsa-lista ett tag nu, så jag tog den direkt när jag såg den. Stor risk att den kommer att hamna bland mina favoritböcker!
Blodröd väg av Moira Young. Underbart omslag, dessutom så har jag hört mycket positivt. Men jag har hört att språket ska vara något i stil med det i Tystnaden i bruset, vilket jag inte gillar. Det finns en fortsättning också på boken, Rebel Heart (Inte utkommen på svenska) som jag vill läsa.
Nära av Roderick Gordon och Brian Williams. Jag gillade de andra böckerna i serien, men hoppas det har blivit lite snabbare takt, förra boken var lite för seg.
Oksa Pollock- det sista hoppet av Anne Plichota och Cendrine Wolf. Andra världar, hemligheter och magi. Helt perfekt för mig! Den verkar väldigt, väldigt bra.

Och så sist och minst...

Pinsamma SMS av Jimmy Dåverklo. Tjuvlyssnat av samma författare var väldigt rolig, och den här verkar ännu bättre t o m.

Totalt tjugoen böcker köpta, alltså. Eller okej, tjugo egentligen, eftersom den egentligen var mamma som köpte Pinsamma SMS, men jag tänker läsa den i alla fall.

Apropå sportlovet.

2012-02-17T19:53:00.000+01:00

Jag tänkte förresten kika in och säga att jag inte kommer att vara uppdaterad på flera dagar, eftersom jag ska till Sverige, till Lund och kommer då inte ha datorn med mig. Vi ska gå och se Hipp Hipp!-skaparnas nya föreställning Köp mjölk skriv bok på söndagen, ser verkligen fram emot det. Dessutom så lär jag kila in på Gleerups och stanna där ett tag, man måste ju få njuta av att få vara i en svensk bokhandel när man väl får tillfälle. Kanske kommer jag att göra en bokvideo när jag har kommit hem igen. Ja, det var väl allt för mig, och ha ett trevligt lov! ;)

Skuggorna i spegeln

2012-02-17T19:46:00.001+01:00

Människa eller vampyr. Eidolon eller verkligheten. Vad skulle du ha valt?
Av Inger Edelfeldt
Sidor: 237
Förlag: Alfabeta
Utgivningsår: 2003
Bokens första mening: Att jag vill berätta om allt det synnerligt märkliga som hände mig nu i höstas och vintras beror på dig som jag såg på t-banan för ett par dagar sedan.

Sjuttonåriga Arwen, kallad Arri, bor i någon förort till Stockholm. Man kan inte precis säga att hon är nöjd med sitt liv- hennes lillasyster 'Sofiii' är en 'såpaklon', en sån där som gillar smink, kläder och dokusåpor, föräldrarna, 'Moderkakan' och 'Vuxenbibliotekarien' som Arri brukar kalla de för är väldigt, väldigt irriterande, hennes före detta bästis Maira gör livet så surt som möjligt för henne och hon har ingen pojkvän. Nej, verkligheten är verkligen inte särkilt tilltalande, fantasy, medeltiden, annorlunda musik och svart sammet är mycket mer intressant. Hon gillar som sagt mycket som andra inte gillar, och går alltid klädd i svart och har vitt smink (Men vill inte bli kallad för goth, vilket många gör).
Men så plötsligt en dag så händer det något. Arri lyckas på något konstigt sätt, hon vet inte riktigt hur, få kontakt med en annan värld, Eidolon genom den helt vanliga IKEA-spegeln. I Eidolon så är det höviska vampyrer som regerar, men de är faktiskt inte som myternas vampyrer, utan mer som vanliga människor, förutom att de inte tål dagsljus så bra och så. På något sätt så blir Arri halvt om halvt förvandlad, hon blir väldigt vacker och blek och blir kallad Phalandra. I Eidolon så träffar hon Leonidas, en vampyr som uppenbarligen är en aning intresserad av henne. Men hur som helst, det slutar med att Arri återvänder till sitt rum, där hon upptäcker Sofiii, som är nästan gråtfärdig och inte alls som sitt vanliga såpaklonsjag, och säger att Arri bara legat som död på sängen under ett bra tag. Arri förstår att det antagligen bara är själen som lämnar kroppen, som stannar kvar. Hon bestämmer sig för att låsa dörren i fortsättningen.

Men så händer något oväntat- Oscar, som också är svartklädd och ganska fantasifull av sig, och som Arri varit kär i ett bra tag i smyg, kommer och vill vara ihop. Arri, som trodde att han var ihop med Amanda ( De var egentligen bara kompisar, visade det sig), blir förstås väldigt glad. Och plötsligt så verkar Eidolon inte särkilt lockande längre, det verkar rentav skrämmande, faktiskt ganska hotfull. Men oavsett vad Arri tycker så är det inget att göra åt- hon har kommit i kontakt med den där hemliga världen, och hon ställs inför ett mycket farligt beslut, som hon ska fatta utan hjälp från någon annan. Hon har två saker att välja på- att bli vampyr i Eidolon eller att stanna i människovärlden och fortsätta att vara levande. Eidolon eller verkligheten? Oscar eller Leonidas? Väldigt svårt att välja emellan.

Okej, eftersom mamma skulle ha datorn så fick det bli en snabb recension :P

Arri är ganska speciell, hon är ännu en jag inte vet vad jag ska tycka om. Hon är ganska lik Samuel i Synvilla, båda två är ganska pessimistiska av sig och gillar svart. Skillnaden är väl att hon inte har några särskilda planer på att ta livet av sig, vilket jag uppskattar. Språket är väl ganska bra, men jag stör mig på att i och för sig var förkortat till i o f s och så, det var en av anledningarna till att jag inte kom in i boken direkt. Oscar och Leonidas då? Tja, de är väl inget man hänger upp sig speciellt mycket på. De passerar genom hjärnan utan att beröra mig särkilt mycket. Den var faktiskt inte alls så läskig som jag hoppats på, vilket jag blev lite besviken över, och är den andra anledningen till att det tog lite tid för mig att komma in i boken. Men när man väl har kommit in i den så är den ganska bra. Och har du tröttnat på Twilight så passar den här boken perfekt.

Filuriga frågor

2012-02-16T14:42:00.001+01:00

Hittade det här på boktycke, Anna hade fått femton filuriga frågor av en som kallar sig Fia Filur ( Men eftersom frågorna var uppdelade så kan jag bara svara på sju stycken), och då kunde jag inte låta bli att svara på frågorna själv, här kommer de:

Karaktärerna kommer från Hunger Games (HG), Vampire Academy (VA), House of Night (HoN), The Mortal Instruments (TMI), Wolves of Mercy Falls (WoMF), Harry Potter (HP), Twilight, Hush hush och Wicked Lovely.

1. Vem vill du ha en makeover av?
Skickliga stylisten Cinna (HG) eller modemedvetna Alice (Twilight)?

Svar: Eh, det var en svår fråga. Båda två är proffs, och båda två hör till mina favoritkaraktärer i böckerna de är i. Okej, Cinna då- en brinnande klänning, det skulle jag verkligen vilja ha!

2. Vem äter du middag hos?
Hagrid (HP) eller Luna Lovegood (HP)?

Svar: Driver ni med mig? Hagrid är urusel på att laga mat, och med tanke på hans hund och hans drake som bara väntar på att käka upp en så är det ju jäkligt farligt att ens sticka in näsan genom dörren. Nej, det är Luna som gäller, även om hon är lite knäpp.

3. Vad väljer du?Biltur med Edward (Twilight) eller motorcykeltur med Jacob (Twilight)?

Svar: motorcykelturen, Edward är så tråkig och jag har åkt bil förut typ 10.000 gånger. Jacob har åtminstone humor.

4. Vem ser du helst ut som?Blonda Rosalie (Twilight), mörkhåriga Rose (VA) rödhåriga Ginny (HP)

Svar: Ginny! Jag älskar rött hår, mörkhårig är jag redan och jag är inte så sugen på att vara blond.

5. Om du måste välja mellan att ha?
Snapes flottiga hår (HP) eller Emilys ärr (Twilight)?

Svar: Emilys ärr. Snapes flottiga hår? Nej tack, det räcker med att min pappa vill att jag ska tvätta håret varje dag.

6. Vilken egenskap väljer du?Bellas klumpighet (Twilight) eller Zoeys gnäll (HoN)?

Svar: Bellas klumpighet, jag tycker Zoey är så in i helvetes jobbig :P

7. Vem slåss du helst mot?
Jasper (Twilight) eller Emmett (Twilight)?

Svar: Men hallå, tror ni verkligen att jag kommer vinna mot nån av de? Fast jag tar väl Jasper då, han är ju klenare än Emmett.

Glad alla hjärtans dag önskas det på många ställen. Men inte här inte.

2012-02-14T15:23:00.001+01:00

Eftersom jag aldrig har firat det, och aldrig förstått vitsen med det så får ni inget alla hjärtans dag-grattis från mig. Inga bra tips på kärleksböcker heller, så tyvärr så lär ni bli besvikna på den punkten om ni hade hoppats på något sådant.

Det enda bra är väl då att man sålde kakor i skolan då. Annars så är det väl som vanligt, har förresten läst ut Räcker det om jag älskar dig? och det lär komma en recension för eller senare.

UPPDATE: öh, jag är lite för lat för det tror jag, kommer nog att köra Skuggorna i spegeln-recension direkt.

Tävling på Bookmuppets!

2012-02-12T16:53:00.002+01:00

Jennifer och Ellen på bloggen bookmuppets har ordnat en tävling där man kan vinna flera böcker från Gilla böcker! Man måste visserligen bo i Sverige för att delta, men jag kan ju be en släkting skicka boken till mig om jag vinner. Själv så skulle jag nog vilja ha antingen Jag är död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson eller Mirakel av Renate Strömgård. Klicka här för att komma till tävlingen!

Synvilla

2012-02-12T16:09:00.001+01:00

Det verkar kanske perfekt på ytan, men det lär det egentligen inte vara om man tittar efter.

Av Karina Berg Johansson
Sidor: 239
Förlag: Rabén & Sjögren

Den här boken berättas ur två olika perspektiv,det ena är från Samuels. Han är väl femton-sexton år och är den där skumma killen som går omkring i svart rock mitt i sommaren, den som lyssnar på sån musik som ingen annan lyssnar på, den som håller sig undan och betraktar folk- och han är kär, rejält kär i Emelie i som går i samma klass. Problemet är att hon är klassens populära tjej, och hon är dessutom redan ihop med Lukas, han som alla människor älskar. Så det är ungefär 1% chans att hon skulle bli det minsta kär i Samuel. Och dessutom att Samuel helt enkelt inte kan hata Lukas, hur mycket han än skulle vilja krånglar till det ytterligare.

Hur som helst, när boken börjar så står Samuel på Gotlandsfärjan. Hela klassen ska på skolresa, det sista de ska göra innan de splittras. De ska göra allt det som de vuxna är rädda för att de ska göra- t ex klassens tre Emmor planerar att ligga med någon kille för första gången, minst en av de. Och där är det någon som tänker bli full, och där är det Samuel- som tänker begå självmord. Han har kniven i fickan, han planerar att skära sig i handleden sista dagen av resan. Ingen kommer nog att sakna honom.

Hela klassen cyklar iväg från Visby där de steg av båten. Samuel cyklar sist, han vill slippa uppmärksamhet från resten av de andra. Tyvärr så verkar det som om Ika, en av föräldrarna som följde med på resan och Emelies mamma dessutom, är särkilt intresserad av vad han gör och så, och försöker bli bekant med honom. Det är väldigt, väldigt irriterande, men han kan inte göra något åt det. Cykelturen slutar med att de till slut kommer fram till stugbyn där de ska bo- Samuel ska bo ihop med Ralf, en ganska jobbig typ och Nicholas- den kletiga och fjäskande svärmorsdrömmen när de vuxna kollar på, nazistsociapat så fort de har vänt ryggen till. Och dessutom Peter, som hela tiden blinkar som en gris och försöker vara rolig, och så är han Nicholas pappa. Hurra, vilka underbara stugkamrater. Och maten är ju inte precis någon hit. Det enda bra är väl att Emelie glömde sin iPhone 4 på båten, och Samuel hittade den. Så kan han lämna tillbaks den, och då finns det en liten chans åtminstone att Emelie lägger märke till honom.

Den andra som berättar är Ika, Emelies mamma alltså. Hon följde med på klassresan när en av elvernas föräldrar hoppade av, och då anmälde hon sig alltså. Hon hoppas kunna få någorlunda kontakt med hennes dotter- på senare år så har de liksom förlorat kontakten på något sätt. Ika har lite svårt att förstå hur den där underbara lilla varelsen dyrkade henne så innerligt kunde förvandlas till den där jobbiga tjejen som himlar med ögonen och som bara tycker att allt Ika gör och säger är så fruktansvärt pinsamt så att det inte är sant. Men på den här resan så hoppas hon att Emelie kommer att sluta att tycka att Ika är irriterande, kanske kan hon locka fram den lilla beundrarinnan som älskar henne över nästan allt annat.
Ika har också lagt märke till den där killen som alltid verkar vara lite utanför den där bubblan som alla andra tycks vara inslutna i. Det är alltså Samuel som är den där killen. Ika är ganska intresserad av honom, hon undrar lite varför han alltid försöker hålla sig borta och aldrig passa in. Han är väldigt svår att nå, och senare så får hon veta av läraren Kattis att hans mamma är död och att han, när han var yngre, tydligen hade dödat en fågel och gick omkring med den i fickan ett tag tills den började lukta och man hittade den ( Han hade egentligen inte dödat den, han hade hittat den) och det slutade med att han fick gå till psykologen.
Och så är det Lukas. Han attraherar Ika och är charmig, och hon måste mot sin vilja erkänna att hon verkar vara lite förälskad i honom, och han i henne. Men det är ju hennes dotters pojkvän, herregud det är tabu att vara kär i en femtonårig kille när man själv är vuxen och redan har barn i samma ålder! Men hon kan inte hjälpa det, hon dras obevekligt till honom.

Först och främst, till karaktärerna. Samuel syn på livet är definitivt väldigt svart och för enkel, men samtidigt så tycker jag att han är ganska intressant på sitt sätt. Han är en av de jag inte vet riktigt vad jag tycker om exakt, ena stunden så förstår man sig inte alls på honom och tycker att han är en fruktansvärt jobbig unge och i nästa så är man hundraprocentigt på hans sida. Nä, han är ganska förvirrande. Ika är det däremot lättare att få en fast åsikt om, man skulle verkligen vilja ruska om henne. Hallå, det är hennes dotters pojkvän hon har blivit tuttiluttad i, hon borde ta och skärpa sig. Och det är ju Emelie som är jobbig, hur svårt ska det vara att förstå. Sluta upp med att ösa skit över dig själv och gör något åt saken liksom. Och att Nicholas kommer och förstör boken lite för ofta gör det ju inte precis bättre.Språkmässigt så är det väl ganska okej. Men jag vill verkligen läsa vidare hela tiden, så jag lär läsa om den förr eller senare.
Praktiskt taget så är det en ganska bra bok. Vässa på lite på några karaktärerna bara, Karina, så kommer jag att läsa nästa bok av dig.

Allmänt babbel om en viss bokrea...

2012-02-09T21:39:00.000+01:00

Äntligen, äntligen, bokrean är snart här! Just nu så håller jag på och dreglar över en massa böcker på Bokus jag vill köpa, måste köpa, ska köpa. Ska jag köpa Tystnad, tagning? Eller Här ligger jag och blöder? Eller Om jag stannar verkar ju vara något att sätta klorna i. Fast varför inte Dubbel identitet, eller Janis den magnifika. Och där har vi Blodsarv ( En av mina absoluta favoritböcker!), synd att jag redan har den, nu när den är billig. Eller Bortom världen ovanför och Mer än ögat ser. Och Chain Mail- skicka vidare måste jag ju ha. Eller varför inte den eller den boken...
Ja, som ni märker så har jag blivit allmänt flummig, eftersom bokrean spökar i min hjärna så att det har blivit kortslutning nästan. De jag skrev om ovan är bara några stycken jag vill ha. Måste verkligen köpa snart, eller rättare sagt, på direkten. XD

Lyckobrevet

2012-02-08T18:13:00.000+01:00

Ni kommer kanske ihåg att jag skrev ett inlägg om ett lyckobrev, där man kunde få tips på böcker som passar en från en bibliotekarie som kallar sig Baba Jaga( Hon heter egentligen Eva Selin)? Nu har jag äntligen fått det, så här stod det:

Hej Iktoro!
Bra, jag gillar din rad 20 och känner mig lugn av den. Ser att din smiley på rad 7 kan vara en blundandeHello Kitty. Är det krav på att bo i Sverige? Från vem? Du blir mer spännande från Luxemburg som jagser det och säkert många andra med mig. Kul att prinskorven finns där också. Jag undrar vad eller snararevem det är du vill göra uppror mot. Fler än din gympalärare antar jag, han eller hon är antagligen bara enbifigur i ett större drama. Min tolkning är att du plötsligt fått kännedom om en sak som det inte varmeningen att du skulle få veta. Och att detta nu kan vara tungt att bära; du kanske ångrar det som hände.(Jag gissar.) Jag fastnar också för psykopater, både i böcker, filmer och i verkligheten. De är ofta charmiga,karismatiska och pendlar mellan att vara lockande och grymt avvisande. Därigenom binds vissa människortill dem. De vill att vi ska falla för dem, det ingår i deras plan. Som individer är alla psykopater olika, ävenom vissa drag förenar dem. (Kanske faktiskt just detta.) Annars skulle de ju inte platsa under diagnosen.Alla böcker nedan finns på engelska. Kanske hittar du något i dem som du gillar, jag hoppas!

Fick dessa boktips:

Jag är djävulen av
Sonya Hartnett

Mr. Ripley av
Patricia Hightsmith

Vilda gröna ögon av Joyce
Carol Oates

Jag blev faktiskt ganska nöjd. Vilda gröna ögon har jag ju redan läst, och jag tycker att det är en av de bästa böckerna som någonsin skrivits, och författaren är ju en av mina absoluta favoriter, så jag lär leta upp de andra böckerna jag fått som boktips. Och angående det om gympaläraren så har hon rätt- jag har en hel lista på folk som jag skulle vilja göra uppror mot
(Vilka exakt säger jag inte). Fast Hello Kitty-smiley...eh, det var mer en sådan där ironisk eller sur en--> -.-. Hur som helst, tack för Lyckobrevet! Och ni andra, testa det gärna också, det är väldigt, väldigt roligt.

Tystnaden i bruset

2012-02-06T19:11:00.003+01:00

Ja, det funkar ju JÄTTEBRA att dölja en hemlighet när alla kan höra allas tankar. Inte.

Av Patrick Ness
Orginaltitel: The Knife of Never Letting Go
Serie: Kaostriologin
Sidor: 412
Förlag: Rabèn & Sjögren

Todd Hewitt har bott i Prentisstown, på en annan planet, i hela sitt liv. Om bara en månad ungefär så ska han bli man, han är den sista pojken i hela staden. I Prentisstown så finns det bara män; alla kvinnor dog av en mystisk bakterie som släpptes av planetens urinvånare, Utangerna, som för övrigt är utrotade, när det var krig. Bakterien gör att alla kan höra varandras tankar, det blir fullt med en massa brus överallt så att det blir aldrig riktigt tyst, det hjälper inte ens att hålla för öronen. Men helt plötsligt när Todd är ute i träsket ihop med sin ständigt pladdrande, jobbiga hund Manchee så snubblar de över en plats där allt är knäpptyst, inget brus överhuvudtaget. Han sticker därifrån så fort han kan, hem till Ben och Cilian. Men han gick genom staden på väg hem, och tänkte på tystnaden han upptäckt, och eftersom alla kan uppfatta allas tankar så hörde någon eller några det. Alltså kommer en massa folk efter honom vid gården, vilket gör att han måste fly, och snart så inser han att männen i Prentisstown har dolt något hemskt för honom. Och så stöter han på tystnaden igen, och upptäcker plötsligt vad avsaknaden av brus beror på: en flicka. Det är så konstigt, för alla kvinnor dog ju av brusbakterien, så vad gör då en jämnårig tjej här ute i träsket?

Okej, varnar för att det kommer att bli ett rejält gnällinlägg. Jag började ju som sagt läsa den förra året, men lade av efter ett tag och beslöt mig nu för att läsa ut hela boken den här gången. Nu önskar jag att jag hade låtit den vara. Ååh, jag är bara så besviken!

Först och främst, språket. Författaren har stavat fel på alla ord med avsikt, t ex ä istället för är, statsjonen istället för stationen osv. Jag är en sådan där som stör mig på när folk stavar fel extra mycket, så för mig är det en enda plåga att ta mig igenom alla 412 sidor och förstör mycket av boken. Ett stort minus för det.
Sedan så är det Todd. Han är bara så jobbigt korkad så att det inte är sant. Han gnäller hela tiden en massa i början, blir ännu värre i mitten av boken och vägrar inse att han faktiskt har fel ibland. T o m när det visar sig att allt de i Prentisstown berättat för de är lögn så gnäller han om att han är den enda som har rätt på hela planeten. Han beter sig som en jobbig snorunge genom hela boken. Och resten av karaktärerna är antingen lika jobbiga de med eller ointressanta, möjligtvis hunden sticker ut lite med sitt eviga, irriterande ( men ändå lite roliga) flummsnack. Nä, karaktärerna ger också ett rejält minus.
Dessutom så är det ju den här stora hemligheten, som resten av de i Prentisstown har dolt för honom. Borde han inte ha hört den någon enda gång under alla år? Jag menar, på sidorna 25-26 så finns det ett ordmoln som visar hur det är med alla tankarna. Och i det så finns det ett ' GUD, vad har vi gjort?' och ett 'Bara några dagar kvar.' Det verkar ju liksom lite skumt, och en normal människa skulle försöka ta reda på vad det är ( Jag. åtminstone ). Och när de kommer till en annan stad som Todd inte kände till innan, där det faktiskt finns KVINNOR, och senare också, så vägrar de berätta ett dugg för honom. Varför, undrar man. Allt det där hemlighetsmakeriet är helt obegripligt. Det känns som om författaren bara har gjort så för att dra ut på det. Och de onda, nä deras handlingar är helt enkelt alldeles ologiska ibland. Och man förstår ju verkligen inte i början VAR det är någonstans. Det dröjer flera sidor innan man förstår att de är på en annan planet och att de kom dit med rymdskepp för tjugo år sedan. Det enda som faktiskt får mig att läsa vidare är att jag vill veta den stora hemligheten, och spänningen. Idén till historien är ju bra, men nej, resten är bara så dåligt.

Som ni har märkt så tyckte jag att boken var fruktansvärt dålig, och jag kan verkligen inte förstå hur den kan ha vunnit flera priser. Det är en chans på tusen att jag kommer att plocka upp nästa bok i triologin. Vänta er inga andra recensioner på de här böckerna.

Nylånat!

2012-02-03T19:26:00.000+01:00

Jag tror att min läslista kan få nya böcker. Gick och lånade lite på biblioteket och dessutom från min religionslärares bokbackar. Ursäkta för den dåliga bilden, men tja så går det när man inte har någon kamera ( Jag MÅSTE ta och fixa en!) och måste ta foton från Photo Booth-biblioteket. Här är läslistan (nerifrån och upp) :

Så grydde hämndens timme, I skymningens land och På andra sidan gryningen. Alla är skrivna av John Marsden, som har skrivit hela Tomorrowserien, eller Ellieserien som jag brukar kalla den. Hittills så har jag tyckt mycket om de första tre delarna ( Fyran finns däremot inte, typiskt också), och jag skrev en recension om del 2 som ni hittar här.
Synvilla. Det är för övrigt Karina Berg Johansson som skrivit den. Jag kände faktiskt inte ens till henne innan, jag plockade nog mest upp boken på grund av det skumma omslaget.
Dolores- flickan utan ögon. Är skriven av Anders Brundin, en som jag tidigare läst en annan bok av, Rufus sista resa, som jag tyckte mycket om. Har hört att Dolores ska vara ännu bättre, så jag tog chansen och norpade boken när jag väl fick syn på den.
Simon och ekarna. Den här boken är skriven av Marianne Fredriksson, och jag har hört mycket gott om den, särkilt på Tonårsboken. Med tanke på att jag måste lämna tillbaks den snart så är det stor chans att jag tar den först.
Tystnaden i bruset. Den är skriven av Patrick Ness och är första delen i en triologi. Jag började faktiskt på den för några månader sedan, men sedan så blev det inte av att läsa mer än ungefär 90-100 sidor, och vips så ville religionsläraren ha tillbaks de. Men jag har bestämt mig för att den här gången så ska jag ta mig igenom hela berättelsen. Skärpning!
Predikanten. Som är skriven av Camilla Läckberg, en stor kändis bland sveriges deckarförfattare. Dessvärre fanns bara den lättlästa versionen, men jag får väl helt enkelt ta den och leta upp den riktiga senare. Jag menar, lyckades jag läsa ut Rum nr 10 ( En vuxendeckare, av Åke Edwardsson) så borde jag nog klara Predikanten.
Räcker det om jag älskar dig? Författaren är för övrigt Katarina Von Bredow. Jag är allvarligt talat ganska besviken på henne, jag menar hon tycks försöka fundera ut hur många sätt man kan bli kär på? Trots det så tänker jag ge den här boken en chans, och hennes senaste bok Flyga högt verkar annorlunda ( Råkade glömma den i skolväskan om någon undrar varför den inte är med på bilden, hittade den inte förrän senare).

Nu ska jag frossa i mina böcker!!! (Recension på Afrodite och sveket kommer anatgligen dyka upp inom kort på bloggen)

(Typiskt blir:) YAY! NY HUNGER GAMES-TRAILER

2012-02-02T20:39:00.001+01:00

Här kommer den nya trailern till Hungerspelens film. Den verkar verkligen bra, åh nu blir jag ännu mer sugen på att se filmen! Jag svär på att jag kommer bli knäpp om det blir för hög åldersgräns!

~~Nej, här finns det ingen trailer. Jag hittar den nämligen inte. Jag kollade på Youtube, men nej, ingen ny trailer. Suck. Vet någon var man kan hitta den?~~

Det löste sig! Nu hittade jag den, den är bara så himla bra :D

Jag är boken...

2012-02-01T19:49:00.001+01:00

Hittade det här på Vynnes blogg Bokkärlek som i sin tur hittade den hos Bokugglan som hittade den...någonstans. Hur som helst, det är en bibliotekarie som kallar sig BabaJaga som har startat projektet. Man ska fylla i tjuga rader, och sedan så får man ett lyckobrev med tre tips på böcker hon tror att man skulle gilla, baserat på de tjugo raderna. Man ska vara mellan 13-25 år ( Jag ska bli 13 år i november, så jag fuskade lite med åldern, hehe). Här finns det mer om det, och här har ni formuläret!

Månadsrapport Januari 2012

2012-02-01T17:42:00.000+01:00

Lästa böcker: 18/100
Recenserade böcker (11 stycken):

Blodsarv
Amuletten från Samarkand
Sveket
Jane Eyre
Sjöhästens hemlighet
Nyckelbarnen
Den åttonde flickan
Beastly- ett odjur
Tretton skäl varför
När natten är som mörkast
Percy Jackson och titanernas förbannelse

Orecenserade böcker: Imorgon när kriget kom och Den tredje dagens kyla av John Marsden, Hotet av Michael Connelly, Tidväktaren av Jeanette Winterson, Afrodite och döden av Ritta Jacobsson( Omläsning), I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell.

Bästa boken? Efter mycket velande så blir det Blodsarv av Tom Becker. Den blir bara bättre och bättre för var gång jag läser om den, dessutom så har jag blivit väldigt förtjust i Lucien av någon anledning.

Sämsta boken? Nyckelbarnen av Sara Kadefors, den var alldeles för overklig. Jag menar, elvaåringar bryter sig knappast in i skolan på kvällen? O_-

Percy Jackson och titanernas förbannelse

2012-01-31T17:25:00.001+01:00

Kompisar som försvinner, misslyckade uppdrag och monster att tampas med hela tiden. Hurra.

Av Rick Riordan
Orginaltitel: Percy Jackson and the Olympians: And The Titan's Curse
Serie: Percy Jackson och olymperna
Sidor: 357
Förlag: Bonnier Carlsen

( Okej, här kommer det en spoilervarning så se upp)

Percy, Annabeth och Thalia har fått ett meddelande från Grover, Percys bästis (som dessutom är en satyr). Tydligen så har han hittat två halvblod på Thornfield Hall, en militärisk internatskola vid havet. Problemet är att biträdande rektorn är något slags monster, och han verkar misstänka att syskonen Nico och Bianca Di Angelo, som de två halvbloden heter, är barn till de grekiska gudarna. Så de ger sig iväg, Percys mamma skjutsar de dit ( Och berättar massor av pinsamma saker från när han var liten). Väl framme så möter de Grover, men blir på köpet upptäckta av Doktor Thorn ( Biträdande rektorn) och en annan vuxen som heter Mrs Gothschalk. När sedan Thorn mitt under skoldiskot tar med sig syskonen så följer Percy efter och hamnar i strid ( igen...), och resten av gänget kommer lite senare för att hjälpa honom. Det visar sig att han är en mantikora, och att han arbetar för Luke, en av Percys värsta fiender. Och sedan, så helt plötsligt så dyker gudinnan Artemis upp med sina jägare. Men det är inte slut på krångel bara för det- Thorn kastar sig ner i havet med Annabeth på ryggen, och hon går inte att rädda. I alla fall, hela gänget blir förda till Artemis läger. Tråkigt nog så bestämmer sig Bianca för att ansluta sig till jägarna. Dessutom så verkar Zoë, löjtnanten för jägarna, och Thalia hata varandra av någon anledning, så det gör ju inte precis saken bättre. Och- jägarna gillar inte killar.

Hur som helst, efter en liten tid så vill Artemis att Percy ska komma till henne för att bli förhörd om vad monstret sa innan de började strida. Hon blir väldigt orolig när han berättar om vad mantikoran sa- att ett odjur som nyss har återfötts ska komma att orsaka olympernas undergång, och hon försvinner iväg för att leta rätt på det. Percy och de, och jägarna, ska däremot inte följa med utan åka till Halvblodslägret med Artemis tvillingbror Apollon. När Apollon kommer med Solbilen ( Solen, alltså) så vill han låta Thalia övningsköra. Men hon blir alldeles konstig, hon kallsvettas och verkar panikslagen av någon anledning. Det slutar med att hon, efter att ha satt eld på en liten stad på New Englands kust, kraschar rakt in i halvblodslägret. Jägarna flyttar in, och det blir kväll. Keiron och Mr D. bestämmer att jägarna och lägerdeltagarna ska spela Fånga flaggan tillsammans. Dessvärre så förlorar Halvblodslägret ( För 56:e gången i rad) och Thalia börjar bråka med Percy. Helt plötsligt så kommer Oraklet från Delfi, gående fastän hon aldrig någonsin lämnat vinden förut, och framför en profetia. Fem stycken ska leta efter den fastkedjade gudinnan i väster; en ska gå förlorad i det regnlösa landet, öknen antagligen, och en ska stupa för en förälders hand, och en ska stå emot Titanernas förbannelse ( Vad det nu är). Det blir Zoë, en jägare som heter Foebe, Bianca Di Angelo, Grover och Thalia. Som ni märker så är Percy inte med, och det slutar med att han, besviken går till Poseidon-stugan.

Mitt i natten så drömmer Percy något konstigt. Han drömmer att Luke håller upp något som liknar ett grottak och har sönderrivna kläder. Annabeth är där, hon rusar fram och tar över vad det nu är för något, och håller även hon på att klämmas ihjäl under tyngden. Luke däremot, det fega aset, han lämnar kvar henne där hon är, ensam. Taket håller på att rasa ner. Men då vaknar Percy, av Blackjack, pegasen som Percy räddade från Lukes fartyg i somras ( I Percy Jackson 2) som ska hämta Percy eftersom sjöhästarna behöver hjälp (...igen) med något. Det visar sig vara en konstig varelse som har trasslat in sig i en sjunken fiskebåts nät. Den släpps fri, och Percy kan sticka tillbaks till lägret. Men så råkar han upptäcka Nico, som tjuvlyssnar på Bianca och Zoë när de står och pratar. Tydligen så kan inte Foebe följa med, så de tänker åka iväg- i smyg, utan att välja ut en femte deltagare i deras sökande.
När Percy avslöjar sig för Nico så ger han honom ett löfte: att följa efter Zoë och de, så att Percy kan skydda Bianca. Percy ger sig av, Blackjack flyger iväg med honom ända till Washington D.C., där han plötsligt upptäcker doktor Thorn, mantikoran från Thornfield Hall...

Ojojoj, det här är ett dåligt tecken att jag börjar recensera böcker jag redan har läst. Måste nog ta en tur på bokus :-D

Den här boken är verkligen en av mina favoritböcker. Bra handling och jag älskar verkligen den där humorn som lurar hela tiden. Grover är för övrigt en av mina favoriter, han är så rolig på något sätt. Åååh, nu blir jag ännu mer sugen på att läsa de andra böckerna av Rick Riordan!

Duell...1

2012-01-30T20:36:00.000+01:00

Hittade på det här nyss, tänkte kanske ta och köra den då och då.Det är enkelt, det bästa vinner. Här kommer de:

De engelska Harry Potteromslagen
ELLER

de svenska?

Jamen, det är ju självklart. Sveriges omslag vinner. De engelska ser rent ut sagt barnsliga ut, vilket är synd med tanke på vilken bra historia som döljer sig bakom pärmarna. Jag skulle inte ens kasta en blick på de i bokhandeln. De svenska skulle jag däremot kasta mig över direkt.

2

Rachel Lefevre som Victoria i Twilight
ELLER

Bryce Dallas Howard?

Jag kollade ju på Youtube ifall filmerna var bra ( Jag gillade ju trots allt del 3 och 4, är det förresten någon som vet varför Rachel fick sparken som Victoria?) och såg då att det var två olika som spelade Victoria i de första filmerna och del 3. Men nu till vad jag tycker.
Jag väljer utan tvekan Rachel Lefevre, hon passar liksom bättre och har en slags kattlik elegans som Bryce saknar. Hon är ganska okej, men jag är ändå team Rachel :-D

3

Franska omslagsversionen av Igelkottens elegans
ELLER

svenska versionen?

Tja, ganska lätt. Sverige vinner ( igen), det franska omslaget ser lite tråkigt ut.

När natten är som mörkast

2012-01-26T14:33:00.000+01:00

Ska man spola pojkvännen man älskar om det visar sig att han är väldigt mordisk av sig?

Av John Marsden

Orginaltitel: The Dead of the Night

Serie: öh, den har väl inget namn egentligen? Kallar den bara Ellie-serien

Sidor: 255

Förlag: Bonnier Carlsen

Australien har alltså blivit invaderat av ett annat land. Väl förberett i många år och de slog till precis på utställningsdagen när nästan alla var där. Men som sagt, det var inte alla som blev fågna av soldaterna. Det var nämligen ett gäng ungdomar, som var ute och kampade i den undangömda dalgången som kallas Helvetet. Och det var då alltså Ellie och hennes vänner som var ute i bushen då.

( Hehe, nu kommer jag med en spoilervarning för er som inte läst boken)

Sedan de sprängde den där bron i Wirrawee så har de inte gjort så mycket mer. De har dödat några soldater, men inget större. Ellie hatar att hålla på att mörda folk, hon mår illa av det, trots att det bara är fiender de mördar. Hon vet dessutom inte var Corrie eller Kevin är eftersom Kevin körde iväg till Wirrawee med Corrie när hon i förra boken blev skjuten. Och med tanke på att det är en skottskada hon fick så finns det risk för att hon och Kevin kommer att bli rejält förhörda av soldaterna, kanske till och med dödade. De åker alltså till Wirrawees sjukhus ( I smyg, förstås) och träffar någon som jobbade på stadens frissa innan, en som heter Nell Ford. Tydligen så ligger Corrie på sjukhuset där, och är halvdöd. Det är först när Ellie får veta hur det är med Corrie som hon känner avsky mot soldaterna på riktigt, vilket hon skräms av.
Hon är dessutom, väldigt kär i Lee, och han i henne, det blev de redan i första boken, och kärleken mellan de bara växer för var dag som går. Men samtidigt så gillar inte Ellie kallblodigheten hon ser hos honom, och det påpekar hon ibland för honom, även om hon vet att hon själv inte är mycket bättre, och det är dessutom säkrare att ta död på soldaterna för allihop, förresten så är ju soldaterna deras fiender så varför bryr hon sig om de? Men soldaterna är ju faktiskt riktiga människor, precis som Ellie och hennes kompisar, och deras familjer. Hon förstår det mycket väl att en del bara är oerfarna ynglingar som har tvingats ut i kriget mot sin vilja, även om hon har svårt att erkänna det för sig själv- man vill ju tänka på sina fiender som hänsynslösa monster, eller hur? Trots att man vet innerst inne att de är vanliga människor precis som en själv.

Hur som helst, tillbaks till historien. Ellie och alla andra i Gerillan förutom Chris, som ska vakta stället, ska ut på en expedition för att se efter om det finns fler människor som undkommit soldaterna. De ger sig iväg och har varit på väg ett bra tag, när de plötsligt stöter på ett hemligt läger. Chefen där heter major Harvey och är, enligt Ellie, en 'miniatyr av Hitler'
(Den liknelsen gillade jag verkligen) som är väldigt jobbig, och han verkar inte precis vara så förtjust i Ellie heller, av någon anledning, och hon blir verkligen uppretad när han förbjuder de att gå och hämta Chris. Flera andra i lägret är också jobbiga, de håller t ex på och skryter om sådant de har gjort som om de hade sprängt hela Eiffeltornet eller något, trots att det största någonsin bara var att spränga ett par kraftstationer- som var övergivna, och det var definitivt inga kärnkraftverk. Och ändå så behandlar både Major Harvey och de andra vuxna Ellie och hennes vänner som om de var treåringar som inte vet någonting. Nej, det var verkligen ingen höjdpunkt att komma hit, eftersom Harveys hjältar som de i lägret kallas ( Hjältar? Eeh, vet inte om jag håller med där) inte tycks göra någonting vettigt överhuvudtaget, och det slutar med att Ellie & c:o driver runt och gör ingenting. Men så plötsligt...

Den här boken är väldigt, väldigt bra men också verklighetstrogen. Jag tycker om att Ellie och de andra inte är helt perfekta, de gör också stora fel ibland. Soldaterna framställs inte heller som själlösa mördarmaskiner som bara tänker på att mörda folk, flera är, som jag skrev tidigare, oerfarna ynglingar som tvingats ut i kriget mot sin vilja. Jag har läst ettan också,
I morgon när kriget kom, men den här är faktiskt ännu bättre! Tänker läsa trean så snart jag kan, bara jag får tag på den.

Tretton skäl varför

2012-01-24T21:08:00.000+01:00

Om man får en låda med kasettband från en död flicka, ska man lyssna på den jobbiga sanningen eller bara slänga de?

Av Jay Asher

Orginaltitel: Thirteen Reasons Why

Sidor: 304

Förlag: Pocketförlaget

En dag så får Clay Jensen en tejpad skokartong med ~~tretton~~ sju kassettband i skickade från någon som inte har velat sätta ut sitt namn. Från början så vill han inte ha något med de att göra, för att det visar sig att de kommer ifrån Hannah Baker, som begick självmord av någon anledning. Clay som var väldigt förtjust i Hannah gillar inte tanken på att hon har skickat de där kassettbanden till Clay, eftersom hon redan i början säger att 'alla som har fått de här kassettbanden har något att göra med att jag tog livet av mig.' Men trots det så fortsätter han att lyssna på Hannah; det känns nämligen som om han måste göra det. Han lyssnar på alla kassettbanden, på de tretton skäl hon har till varför hon tog livet av sig. Han går runt i staden han och alla andra som är skyldiga till Hannahs död med hennes röst surrande i hans öron. Och det är då han börjar fatta varför hon svalde de där dödliga pillrena för några veckor sedan.

Det fick bli en extremt kort beskrivning av handlingen, det skulle bli svårt för mig att beskriva den bättre utan att avslöja för mycket om personerna som är skyldiga till att hon begick självmord (förutom Clay, alltså).

Boken är väldigt personlig. Kärlek, hat, besvikelse- många känslor tycks rymmas på 304 sidor. Känns ibland som om jag var Clay, som lyssnar på banden och hela tiden väntar på att Hannah ska nämna mitt namn och varför jag är skyldig till att hon dog. Den är väldigt sorglig också, dessutom så förstärks känslan av att jag just precis håller på och lyssnar på When you

gone ( har kanske mer med mig själv att göra än med själva boken). En del av Hannahs tretton skäl till varför hon tar livet av sig är visserligen ganska lama en del av de, men det är väldigt lätt att förstå varför hon hela tiden blir mer och mer ledsen tills hon inte orkar mer och tar alltså livet av sig. Jag älskar den här boken verkligen, handlingen, idén med kassettbanden...en av de bästa böckerna jag har läst, jag förstår varför den har vunnnit flera priser. Har hört att det ska finnas en film, har den kommit ut ännu och är den bra i så fall?

RIP Mitchi

2012-01-23T20:51:00.000+01:00

Okej, det här har inte med böcker att göra, men det var min kompis Djuralex marsvin, Mitchi, som blev sjuk igår. Men han dog, han överlevde inte. Jag själv har aldrig haft något djur, så jag kan visserligen inte veta hur det känns, men det är verkligen synd om min kompis och marsvinet. Vet inte heller vad som händer efter döden, det kommer antagligen ingen få reda på. Det kanske är som i Någon annanstans av Gabrielle Zevin, där människor och djur kommer till en konstig värld och blir yngre och yngre tills de återföds på jorden. De kanske bara ligger där begravda. Men hur som helst...RIP Mitchi.

Mer om The Hunger Games-filmen

2012-01-22T19:45:00.000+01:00

Snokade runt lite på olika bloggar och hemsidor och hittade de här snygga postrarna, de är verkligen fina! Min favorit är nog den i mitten, det ser så mystiskt ut på något sätt tycker jag. Den längst till höger är snygg den med, men för blodig för min smak, den till vänster snygg den med men inte som min favorit. Ååh, kan inte filmen komma snart? Det känns som 60 år, inte som 60 dagar, jag längtar så!

Se upp...

2012-01-22T12:19:00.002+01:00

Det är nämligen bara 60 dagar kvar tills The Hunger Games-filmen släpps! Mums mums mums jag längtar, måste verkligen se den på bio! Hoppas de inte har satt 15-åldersgräns på den bara...

Beastly - ett odjur

2012-01-21T00:58:00.000+01:00

Yupp, man vet att Skönheten först inte gillade Odjuret men sedan blev kär i honom. Men vad säger Odjuret om saken då?

Av Alex Flinn
Orginaltitel: Beastly
Sidor: 303
Förlag: Bonnier Carlsen

Kyle Kingsbury bor i New York. Han är supersnygg, rikast på skolan och hans pappa jobbar på TV. Att bli vald till kung på skolans bal och att få hångla med snyggaste tjejen är vardagsmat för honom. Men skönheten stämmer definitivt inte med personligheten, för han är, som sagt, en riktig skitstövel och extremt egoistisk. Allt är perfekt fram till en dag, när man ska välja skolbalens kung och han då är med på listan över tänkbara kungar ( Som han är 100 % säker på att vinna) när en gothtjej som tydligen heter Kendra Hilferty börjar prata om hur fel det är att varenda en som står på listan har valts ut av en enda anledning- skönhet. Det här gillar förstås inte Kyle att höra, så han 'ger sig in i striden' och börjar käfta emot. Det slutar med att Kendra kallar Kyle för helt beastly, beastialisk, ett odjur alltså. Någonting med det hon säger får Kyle att bli lite rädd, men sedan så glömmer han det och är mer sugen på att hämnas- ingen får kritisera honom inför hela klassen, särkilt inte en ful gothbrud. Så därför så tar han henne som partner på balen- bara för att dumpa henne vid ingången inför hela skolan. Istället så hade han kommit överens innan med Sloane, skolans snyggaste tjej, att gå med henne istället (han informerade henne om buset). Han hade bett sin städerska, Magda, att köpa en orkidé, men av någon underlig anledning så köpte hon en vit ros istället. Sloane blir helt hysterisk så snart hon får se rosen, så det slutar med att han ger den till en rödhårig tjej vid biljettkassan, även om han inte förstår varför. Men som sagt, Kendra blir dumpad vid dörren och totalt förudmjukad och balen slutar med att Sloane och Kyle blir kung och drottning. Ett perfekt slut på en perfekt kväll. Tror Kyle, alltså.

Men nej, kvällen slutar inte så. För när Kyle kommer hem så sitter Kendra där, väntande på hans säng - och sedan så förvandlar hon honom till ett odjur, för Kendra är nämligen inte bara en gothtjej med stark vilja, hon är en häxa också. Först så hade hon tänkt förvandla honom till ett odjur för alltid, men hon såg när Kyle gav den där rosen till tjejen vid biljettkassan, så bestämde sig Kendra för att ge honom en liten chans. Han får två år på sig att hitta en tjej som älskar honom på riktigt, oavsett om han ser ut som Chewbacca eller ej, och det viktigaste av allt - han måste älska henne. Annars så kommer han att förbli ett odjur för alltid. Först försöker han med Sloane. Men ( Surprise, surprise) hon vill så klart inte ha honom, för det var ju bara Kyles utseende som spelade någon roll, inte hans personlighet. Samma sak med honom, så han lär inte bli snygg igen i första taget.
När hans pappa får se honom så tror han först att Kyle bara har klätt ut sig. Men när han förstår att Kyle numera verkligen ser ut som han gör nu, så blir han alldeles hysterisk och börjar skicka runt honom till en massa olika läkare ock kirurger och sånt, men det misslyckas på varje plats- det slutar med att pappan måste acceptera ( Motvilligt) att Kyle inte kan botas. Så Kyle får ta och sluta i den snobbiga privatskolan han går i och flytta till en helt annan del av New York, och där får han bo ensam med bara städerskan, Magda, och en blind privatlärare vid namn Will ( Japp, blind- så kan han inte se hur Kyle egentligen ser ut). I början så surfar han på Internet efter tjejer i hans ålder, men efter att ha kollat de i en magisk spegel som Kendra lämnade och ha fått en tillsägelse ifrån henne ( Tjejerna i hans ålder= bluffar allihopa, bl a en tioåring, en peddogubbe och en hemmafru på fyrtio år) så slutar med att han börjar chatta med ett annat gäng som har råkat ut för förtrollningar. Dessutom- han börjar odla rosor i ett växthus. Sedan så börjar han också kolla i Kendras magiska spegel efter några i den gamla skolan. Av någon anledning så återvänder han alltid till Lindy, tjejen som han gav rosen till. Hon bor tydligen inte alls på något snobbigt ställe som de flesta andra i privatskolan, utan i ett av New Yorks slumkvarter, med en pappa som är knarkare och sina böcker som sällskap. Kyle förstår inte varför han alltid återvänder till henne, det är u inget speciellt hos henne precis...eller?

Det här är alltså Skönheten och odjuret i modern tappning, det låter kanske knäppt? Jodå, det är det. Men den är ganska bra i övrigt. Kyle beter sig, som sagt, som en stor fet ytlig idiot med lika stor hjärna som en valnöt i början. Men helt plötsligt, pang, så kommer Kendra (heja henne!) och förvandlar honom till ett odjur. Och sakta börjar en ny människa träda fram. Det är ingen överraskning om man känner till den ursprungliga historien, man vet åt vilket håll det barkar åt, men det spelar ingen roll för historien är tillräckligt intressant för att man ska läsa vidare. Jag gillar de där små uppehållen med chattarna. Min favorit i boken är nog Kendra trots att hon inte är med jätteofta. Läs den gärna, den är bra!

Filmen däremot verkar vara rena rama skämtet. Jag menar, enligt boken så ska ju Kyle som odjur se ut ungefär som någon slags varg eller något, inte så där:-------------------------->

Och Vanessa Hudgens som spelar Lindy passar väl bättre som en sån där populär brud? Det går inte att förneka att hon är ganska snygg, men Lindy ska ju vara rödhårig. De kunde väl ha färgat hennes hår åtminstonde. Dessutom så är jag allergisk mot HSM, hehe.
Å andra sidan så är Alex Pettyfer ganska passande som Kyle, men väck med gnället nu. Ni som sett filmen, vad tyckte ni om den?

Den åttonde flickan

2012-01-17T19:17:00.000+01:00

Jag satsar en femma på att ledaren för De sju skatorna skulle bli utskrattad rejält i nutid.

Av Monica Hughes

Orginaltitel: The Seven Magpies

Sidor: 192

Förlag: B. Whalströms

Maureen som är en tjej på fjorton år bor i Saint Andrews i Skottland och året är väl 1940. Det är andra världskriget och så klart oroligt i Europa. För oroligt, tycker hennes mamma som ska börja i lottorna och dessutom så är Maureens pappa inkallad, så hon ska skicka iväg Maureen till Loganskolan, en internatskola i ingenstans. Maureen vill verkligen inte åka dit, hon vill vara kvar i Saint Andrews där hon alltid har bott och enligt henne så är det orättvist att hennes vänners föräldrar tycker att det är tillräckligt tryggt i Saint Andrews. Okej, det har väl varit en del bomblarm, men det är väl inte så farligt, kriget ska ju snart ändå vara över vilken dag som helst? Men det håller inte mamman med om, så det slutar att Maureen blir satt på ett tåg till norra Skottland. När hon kommer till internatet så har hon åtminstonde några vaga förhoppningar om att få vänner. Men nähä, tjejerna i hennes sovsal är tydligen väldigt snarstuckna, de släpper inte in henne i kompiscirkeln. Dessutom så har de en hemlig klubb som de kallar De sju skatorna, eftersom de är sju, de var det i alla fall, tills Maureen kom neddimpande som en extra sten i en mur.

Maureen förstår inte varför de är så hemlighetsfulla med klubben, de turas om att smyga ut varje fullmåne, de verkar vara jätterädda för någon eller något och de försöker att få lärarna att inte märka något. Men senare när Maureen ute på heden för att plocka blåbär, så stöter hon plötsligt på ett konstigt huvud av sten, det verkar liksom heligt eller vad man nu ska säga, och något gör att Maureen offrar blåbär på ett blad. Känslan av att känna sig accepterad dröjer sig kvar hela tiden, och hon grubblar på varför det kändes så bra att offra de där bären. Men sedan så får hon mer att tänka på, när hon besöker förmannens MacDougalls stuga och träffar hans fru. Hon berättar om en dikt som för övrigt går så här: En för sorg och två för glädje, tre för en flicka och fyra för en pojk, fem för silver och sex för guld, sju för en hemlighet som aldrig får röjas. Maureen förstår då att det är den här dikten som namnet på de andra flickornas klubb kommer ifrån. Men plötsligt så märker Maureen att ramsans innehåll börjar bli verklighet, t ex så är det så att Sheelagh, en av de i De sju skatorna ( Och den enda som verkar någorlunda okej, hon är den som Maureen gillar mest) har en kusin som är i flottan, men helt plötsligt så får Sheelagh nyheten om att han har dött i en båtexplosion. Hon ber Maureen ( Nej, inte någon av de andra i klubben som t ex ledaren, Kathleen) att följa med ut på heden. När de har gått en bit så får Maureen syn på en sten, som Sheelagh av någon anledning vill undvika. Den liknar den där stenen som Maureen hittade vid bäcken, men den känns ondskefull på något sätt, inte som den andra. Men hur som helst, när Maureen och Sheelagh passerar en buske så flyger det upp en skata ur den. Och Sheelagh är ju en tjej som har förlorat sin favoritkusin och är därför sorgsen. Är det inte lite konstigt?

Den här boken är ganska okej, men den är lite för lik Ögat över månskäran. Och dessutom så verkar Maureen och de andra yngre än fjorton år, och jag upptäckte att författaren verkade ha missat en sak. Maureen ska ju börja i femte klass på skolan, men några sidor senare så säger rektorn att de tar upp flickor som är tolv år och uppåt. Men hallå, enligt min beräkning så borde de ta upp tjejer från tioårsåldern ungefär? Nä, författaren måste skärpa sig på det stadiet och hålla koll på vad som skrivits och sagts tidigare. Annars så är den ganska bra, jag gillar idén om klubben och de sju skatorna. Men som sagt, lite för lik Ögat över månskäran, även om det inte är samma tid. Ett okej tidsfördriv om man är uttråkad.

Tävling på Boktyckes blogg!

2012-01-14T19:06:00.001+01:00

Anna på Boktycke har ordnat en enorm tävling, där man kan vinna upp till tre böcker. Hon kommer att ställa frågor fram till den 7:e februari, och för varje fråga man svarar rätt på så får man ett eller två poäng, och för vart tionde poäng så får man en bok. Jag är så klart med och tävlar, för vem vill inte missa chansen att vinna tre böcker? Inte jag i alla fall.

Nyckelbarnen

2012-01-14T17:59:00.000+01:00

Elvaåringar som bryter sig in i en skola på natten? Yeah, right.

Av Sara Kadefors
Sidor: 301
Förlag: Bonnier Carlsen

Siri är elva år och ska börja femman. Fritidsgården i förorten hon bor i ska stängas, vilket hon avskyr som pesten eftersom det då betyder att hon måste vara hemma, ensam i lägenheten resten av dagen fram tills hennes föräldrar kommer hem vilket hon inte tycker om alls- hon har aldrig gillat att vara hemma ensam, och kommer inte att sluta att göra det för den delen. Och hon har inga kompisar att gå till, hon har aldrig tyckt att det känts tillräckligt viktigt att skaffa några, så det är inte för att hon är mobbad, även om hon är lite utanför. Men då kan du ju bli vän med Linn i din klass som bor i samma hus, föreslår Siris mamma. Både hon och pappan tycker att det är viktigt att hon ska ha vänner, och därför så är de oroliga för att Siri aldrig har velat ha kompisar. Men Siri vill definitivt inte bli kompis med Linn- hon som ser ut som en liten söt rävunge och Siri som är mer lik en råtta, hur skulle det kunna fungera? Inte nog med det; Linns mamma är liksom lite knäpp eller vad man nu ska kalla det, dessutom så har hon silikonbröst och luktar alldeles för mycket parfym. Nej, det skulle verkligen inte funka.

I Siris klass går också Leo- klassens vilding, med rätt att bråka. Han bor också i samma hus som Linn och Siri. Han håller hela tiden på och stökar så att läraren, Maggan, håller på och skäller på honom var och varannan sekund, och hon gillar honom inte alls. Båda Siri och Linn tycker att Maggan är väldigt orättvis mot Leo och trots att Siri inte alls trodde att de skulle kunna bli vänner och börja umgås så börjar faktiskt hon och Linn att tillbringa resten av tiden utanför skolan tillsammans, med nycklarna runt halsen, och det dröjer inte länge förrän Leo hakar på. Det visar sig att alla tre är arga på de vuxna; Maggan, som hela tiden håller på och trackar Leo för allt och ingenting, på rektorn, som vägrar inse att Maggan inte alls passar som lärare, på Siris föräldrar som säger att de är bortresta utomlands, men som sedan syns till på stan och särkilt på en viss Surbrunnsgatan, där de ibland går in i en viss port i ett visst hus, och Leos mamma och pappa, som mer bryr sig om hundarna än Leo och hans lillebror, och många fler. Siri stör sig också på Nizar, en av killarna i klassen och den som är Maggans gullegris, som hela tiden håller på och stirrar på henne och säger konstiga saker som: 'Visst är Kebnekajse världens högsta berg, Siri?', och det blir ännu konstigare när Nizar vill laga korvgryta med henne på hemkunskapen. Det är också han som är anledningen till att Leo blir orättvist anklagad för att ha kastat en servettboll full med mat på Maggan, som sedan blir utslängd ur matsalen, men det är alltså Nizar som är den skyldige, inte Leo.
Som om det inte vore nog med Nizar och Maggan så får Siri en massa tysta telefonsamtal från någon som bara är tyst i luren, vem 17 kan det egentligen vara, är det någon som avskyr henne och vill jäklas, eller vad är det?

Den här boken är väldigt bra på ett sätt, men den är ganska dålig på ett annat. Jag kan gå med på att elvaåringar springer omkring bland båtarna i hamnen, visst- men att de slår sönder rektorns fönster, bryter sig in på skolan på natten och möblerar om på rektorns kontor? Nej, det går jag inte med på. Jag skulle absolut inte ha gjort det när jag gick i femman, och jag skulle inte heller göra det nu. Där har nog Sara Kadefors låtit fantasin skena iväg för mycket. Linn är inte heller så verklighetstrogen tycker jag. Och även om Maggan kan överdriva alldeles för mycket ibland så förstår jag ifall hon blir förbannad på Leo, fast hon kunde gott ta och lugna ner sig och försöka ta ett allvarligt snack med honom.
Samtidigt så tycker jag om att läsa om Siris, Leos och Linns kamp för att få de vuxna att förstå att de faktiskt har egna drömmar, tankar och känslor, hur de inte ger upp när de vuxna trycker ner de osv. Jag vet om att Sara Kadefors har skrivit en bok som heter Sandor slash Ida, som jag har sett i Svenskklassrummets bokhylla, men har inte läst den. Den har ju blivit nominerad till August-priset, så jag är ganska sugen på att läsa den faktiskt.

Äntligen...

2012-01-12T21:06:00.001+01:00

Just nu är jag bara så himla glad. Jag höll på och surfade runt lite så där på olika bokbloggar när jag hittade Amelies recension av Percy Jackson 1. Jag blev lite deppig, eftersom varenda del som kommit ut på svenska var slutsåld ( Jag har visserligen del 3, men ändå) och att den där översättningen av del 4 som skulle ha kommit 2010 inte hade gjort det, och jag kan inte engelska. Men när jag gick in på Bonnier Carlsens hemsida och sökte på Rick Riordan så såg jag att de hade skrivit att del 1-3 skulle komma ut i juni i år, och dessutom så skulle del 4 översättas också. Och vid juletid så skulle del 5 komma. Och helt plötsligt så blev jag jätteglad...jag håller tummarna för att böckerna kommer att finnas i bokhandeln lagom fram till att jag åker till Sverige på semestern.

Här är hela serien, fast på engelska: ---------->

Och där är min version, av del 3 på svenska:

Tycker nog själv att det svenska omslaget är bäst, det amerikanska omslaget av del 3 är kanske snyggare men det svenska ser verkligen helt knäppt ut, det skulle nog locka mig mer.

Jag ser verkligen fram emot att få läsa de andra delarna...och ni som har läst de andra böckerna, vad tyckte ni om de?

Sjöhästens hemlighet

2012-01-10T15:10:00.002+01:00

Av Oskar Ekman och Carolina Ståhlberg
Serie: har ingen egentligen, men serien har
gått som följetong i KP i flera år nu.
Sidor: 168
Förlag: Kartago

Amir och Emil bor båda två i Bleckmossen, ' Förorten gud glömde', som Amirs pappa brukar säga,en förort halvvägs till vildmarken som bokstavligt talat är som en soptipp. Alla affärer och resturanger i hela Bleckmossen håller på att gå i konkurs varenda en, bl a Game-garaget som Emil brukade spela online-spel på; bara ICA och favorithänget San Fransisco ( Nej jag har inte stavat fel på det), den bästa pizzerian och den enda som finns kvar.

Samtidigt så rullar två olika lastbilar, en från Norrland och en från Göteborg, in från motorvägen. I den ena, den som kommer från Norrland, sitter Siri, hon är väl ungefär i Emils och Amirs ålder och har flyttat åtta gånger på bara två år på grund av att hennes pappa och mamma hela tiden ska skilja sig och göra slut, gång på gång. Och nu ska hon alltså flytta hit till Bleckmossen, trots att hon definitivt inte har någon lust, för vem vill bo i en helt bortglömd förort halvvägs till vildmarken? Inte hon i alla fall.
I den andra lastbilen från Göteborg sitter tre skurkar som har rånat en värdetransport, som heter Vincent, Charlotta ( Neej, som min mamma, de kunde väl ha döpt henne till Charlotte istället?! Fast ändå lite kul) och Boss,(eller rättare sagt, han kallas för det, i boken får man inte veta vad han egentligen heter), och Märit, Boss sjöhäst. De är väl ganska olika; Vincent är väldigt fåfäng, jag menar mycket fåfäng, och älskar att hålla på och pyssla med sitt hår. Charlotta älskar konst och hoppas att hon ska hitta den där Alvar Tuulo-statyn som tydligen ska finnas i Bleckmossen, det enda bra med det stället som hon tycker. Boss är väl mest sur och säger inte så mycket; däremot så älskar han hans lilla sjöhäst Märit och pratar med henne som om hon vore en människa. De ska öppna en resturang i Bleckmossen, Sjöhästen.
När sedan båda lastbilarna stannar på en mack så hoppar Siri och Vincent ur. Siri ska köpa godis och Vincent måste hämta nytt vatten till Märits skål, eftersom det spilldes ut lite. När Siri vägrar låta honom gå in på toaletten före henne så knivhotar Vincent henne, fast Siri byter ut hårsprejen Vincent ska köpa mot superlim som hämnd sedan.

Några dagar senare så ska Emil och Amir kolla in den nya resturangen, Sjöhästen, men när de kollar in den så blir de upptäckta av Vincent, som schasar iväg de och kallar de dagisbarn. Killarna bestämmer sig för att hämnas, och dessutom så är det ju lite konstigt att Sjöhästen öppnar med tanke på hur lyxig den är, när alla andra butiker och resturanger går i konkurs hela bunten. Är det inte lite konstigt? Sedan så sticker de iväg nästa dag för att spionera på resturangen ( Med hjälp av Amirs jobbiga lillasyster Asal) men blir upptäckta. Då förstår de att resturangen verkligen är skum, och när de sedan stöter på Siri i tunnelbanan så ber de om hjälp, hon accepterar ( en aning motvilligt kanske) och sedan så dröjer det inte länge förrän hela gänget är intrasslade i skurkhärvan.

Jag gillade verkligen den här serien. Jag, som följt KP:s Bleckmossenföljetong sedan 2009 (och jag älskar den verkligen) blev rejält glad när jag fick veta att det skulle komma ut en fristående historia. Bilderna är faktiskt ganska fina, trots att jag inte är så förtjust i mangastil. Och så är det humorn. Den är sjukt rolig och jag älskar t ex när det visar sig att Amir tydligen inte ska på dejt med Amanda, den rikaste tjejen i hela Bleckmossen som Amir är kär i, utan han ska passa Skruffsan, Amandas hund som är magsjuk. Mina favoritfigurer är nog Siri och Amir, den ena är intressant och den andra väldigt rolig. Fast Håkan, som är en riktigt jobbig typ som är kär i Emil ( fast han vågar inte erkänna det) är också intressant, fast han är inte med så mycket i den här serien. Jag rekommenderar den mycket starkt!

Vill ni läsa några sidor ur serien så klicka här!

Finns det något bättre...

2012-01-09T17:24:00.000+01:00

Finns det något bättre än att komma hem, trött och grinig efter att skolan börjat igen fast man bara velat ligga hemma och slappa, och hitta en bok man har vunnit i brevlådan? Tack Ranja ;D

Jane Eyre

2012-01-07T16:28:00.002+01:00

Gillar ni inte klassiker? Ge den här klassikern en enda liten chans då.

Av Charlotte Brontë
Orginaltitel:Jane Eyre
Sidor: 546
Förlag: Albert Bonniers

Boken börjar när Jane är en flicka på ungefär tio år och bor på Gateshead. Hon är föräldralös, avskydd av sin morbrors fru och barn, som hon bor hos (morbrorn är död sedan några år tillbaka) och ständigt trakesserad av sin fyra år äldre kusin, John Reed. Han slår henne ofta, och när hon får stryk bara för att hon inte vill lämna ifrån sig boken hon läste för tillfället. Rasande attackerar hon honom och förs då till röda kammaren, en rum där morbrorn dog och som de flesta är allmänt rädda för. Efter att ha känt den döde morbrorns närvaro ( Hon tror det i alla fall) så svimmar hon och då bestämmer morbrorns fru, mrs Reed, att hon ska skickas till Lowood, en internatskola som drivs av den hårde pastorn mr Brocklehurst. Där är det dålig mat, smutsigt tvättvatten och en massa andra problem. Där träffar Jane den fyra år äldre Helen Burns, som tycker om alla lärare trots att en hel del av de behandlar henne som någonting som hunden har släpat in. Hon tror 100 % på gud och anser att lärarna behandlar henne korrekt, vilket Jane inte alls håller med om. Trots det så dröjer det inte länge förrän flickorna blir vänner. Men efter ett tag så får Helen lungsot och ska snart dö, så hennes sista natt som hon lever så kommer Jane till henne och somnar bredvid henne; dagen efter så hittas hon sovande bredvid den döda Helen.

Åren går, och Jane blir arton år. Hon är numera lärare på Lowood, men lönen är dålig och hon vill gärna tjäna lite mer och se sig om i världen. Hon annonserar och får svar; hon ska börja arbeta som guvernant åt en liten flicka på Thornfield Hall. Hon reser dit och det börjar väl ganska okej, men en kväll när hon är ute och går så får hon se en häst med ryttare som halkar på den hala isen på vägen. Hon hjälper honom upp och sedan så försvinner han. Det visar sig att Mr Rochester, som han heter, är ägaren till Thornfield Hall. Han är ganska vresig och sur av sig, och Jane är inte jätteförtjust i honom från början. Men sedan så börjar hon bli det.
På Lowood så finns det en dörr som hon absolut inte får röra. Det är ganska konstigt, men hon tänker inte så mycket på dörren utan mer på att undervisa Adèle, den lilla franska tjejen som älskar att pladdra på non stop om sina 'cadeaux' ( presenter). Men det händer ändå underliga saker på Thornfield Hall, som att någon tänder eld på förhängena i Mr Rochesters säng ( Jane räddar honom som tur är) och när en typ som heter John Mason kommer på besök, något som Mr Rochester inte tycks gilla, så råkar Mason illa ut och åker därifrån. Och snart så dröjer det inte länge förrän det visar sig att Mr Rochester, utklädd till en romersk spåkvinna, friar till henne. Allt går helt perfekt, förutom att den där konstiga varelsen eller vad det nu var skär sönder Janes brudslöja, åtminstonde fram till bröllopet, när allt går åt skogen...

Jag älskar den här boken. Jag, som aldrig har varit särkilt intresserad varken av Alexandre Dumas eller Charles Dickens som mamma försökte tvinga på mig, fick en rejäl överraskning . För det första så är Charlotte Brontë väldigt modern, inte alls vad man kan vänta sig av en författare som levde för ungefär ett och ett halvt sekel sen. Hon är väldigt feministisk också faktiskt, t ex att det är Jane som hjälper Mr Rochester upp när han har trillat. Helt omvända roller, det brukar väl vara mannen som hjälper kvinnan? Och jag älskar beskrivningen av Lowood, trots att det är så hemskt där. Helt klart en stor favorit, jag rekommenderar den sjukt starkt!

Ville bara säga grattis!

2012-01-06T17:13:00.000+01:00

...till mina kompisar, tvillingarna Karin och Vera, som vann ett ex av Sjöhästens hemlighet i Kp:s stora tävling. Hoppas ni ser det här. Säg till när jag får låna den så jag kan recensera den ;)

Tänkte ta och lista...

2012-01-06T16:10:00.002+01:00

...några av de sex av mina favoritkaraktärer i böcker, och sex jag avskyr. Här kommer de:

Kvinnliga favoriterna:

Alice Cullen

Katniss Everdeen. Hon är hjältinnan i Hungerspels-triologin och är i ständigt krångel med regeringen, som avskyr henne hela bunten. Hon verkar vara ganska schysst, även om jag inte alltid gillar det hon gör. Hon kan vara ganska sur ibland, men hon är för övrigt en tuff tjej som inte är en sådan där typisk ' Hjälp kom och hjälp mig!' som jag tyvärr stött på lite för ofta.

Alice Cullen. Forks shoppingdrottning nummer ett som få kan mäta sig med. Alice med alla sina syner, Alice med alla sina idêer och festjippon... hon är en häftig och snäll tjej som det är omöjligt att inte tycka om. Skulle gärna vilja vara vän med henne om hon fanns. Dessutom så var hon en av de få karaktärer i Twilight jag fastnade för. Kunde inte hon ha varit huvudpersonen istället för Bella?

Luna Lovegood. Luna med sina underbara repliker och sitt halsband av honungsölskorkar som tror på allt möjligt knäppt som knarlar och sånt. Vem gillar inte Luna? Hon är sådär lite drömsk och kan vara lite flummig ibland, som jag ungefär. Heja henne och hennes pappas tidning Hört och sett (Med pappan är det en annan sak...)

Och här kommer de manliga:

Edgard. Som förresten inte är en människa utan en flera hundra år gammal korp. Han bor i slottet Annorstädes och har en naggande humor. Jag älskar verkligen berättelserna om hans krångel med familjen Annorhand som består av två korkade föräldrar med deras smarta dotter Solaria och matglade Noppe med sin apa Snubben som Edgard för övrigt avskyr. Ja, böckerna är antagligen för 6-10åringar. Men vem bryr sig, jag älskar honom verkligen. Fortsättt så Marcus Sedwick.

Och det här var Grover...

Grover. Satyren som är Percy Jacksons bästa vän och som gillar att äta tomburkar och madrasser (Japp, är han satyr så är han hälften get så det är självklart att han gillar att äta lite vad som helst). Han är ganska kul på något sätt. Han är väl mest lite i vägen, och det gillar jag. Hoppas de översätter del 4 och 5 snart förresten, jag vill veta vad som händer nu när han har fått det där meddelandet från Pan.

Lucien. Varför gillar jag honom så mycket egentligen? Han är varken särkilt snygg eller något sådant, han är tvärtom gulblek och haltar. Han är inte heller särkilt schysst utan försöker ta död på varenda en som ens petar på honom med sin jättepippi ( Den svarta fenixen). Dessutom så är han totalt dum i huvudet kort sagt. Antar att det är för att han är ganska intressant, och dessutom så kan han vara ganska sarkastisk ibland. En av mina absoluta favoriter! Honom hittar man för övrigt i Darkside-serien.

Och nu så är det dags för de jag avskyr. Kvinnliga:

Bella Swan

Bella. Gaah, hon är så jobbigt mesig och en typisk sådan där *Hej kom och hjälp mig!* som jag hatar. Hon är jobbig i Om jag kunde drömma, ännu värre i När jag hör din röst och allmänt fjompig på flera sätt. Ärligt talat så förstår jag inte varför Edward är kär i henne. Fast å andra sidan är han väl en sådan där typisk *Hej nu ska jag rädda dig!* så de passar väl bra ihop. Zoey Redbirth skulle passa bättre t o m.

Zoey Redbirth. Hon är inte lika jobbig som Bella men hon ligger inte så illa till hon heller. Med sina ständiga killproblem och störiga attityd så är hon en sjukt jobbig huvudperson ( Är det en lag att alla huvudpersoner i Paranormal Romance- böcker ska vara så där jobbiga? Det verkar så i alla fall) som jag stör mig något på så in i bomben. Hoppas hon slutar snart. Henne hittar ni i House of Night-serien.

Tjejgänget i Pretty Little Liards(+A). De tar verkligen priset. Ja, de är smartare än i TV-serien, men ibland så är de så korkade så att man bara vill skrika rakt ut, t ex: Hannah har fått reda på vem A är. Så vad gör de supersmarta tjejerna när Hannah ringer och berättar? Jo, de ska träffas och diskutera på parkeringen klockan tre på natten. Snälla människor, det går mycket fortare om man tar det i telefonen. Och en PARKERING?! Klockan tre på natten? Så klart så händer något drastiskt: Hannah blir överkörd och tappar självklart minnet. Och det känns som om A håller på och retar mig, jag tänker hela tiden: Vem 17 ÄR det?! Tack och lov så hittade Anna på boktycke en spoiler om hur det gick till med A och det. (Jag kunde visserligen inte läsa det p g a att det var på engelska, men det räcker med förklaringen Anna gav i en kommentar.)

Och så till sist: killarna jag avskyr!

Drake. Den killen har plågat mig genom HELA Gone-serien. Jag avskyr honom verkligen, han förpestar hela boken enbart med sin närvaro. Han är helt vrickad och jag vill bara ha bort honom från serien. När han trillade ner i ett gruvschakt i tvåan och dog så pustade man ju ut, men knappt har jag gjort det förrän han lever och är ute och ställer till det igen med sin piskarm. Snälla låt honom ~~dö snälla Michael Grant,~~ jag menar försvinna från resten av böckerna, så skulle jag bli överlycklig.

Andraplats på Hata-listan.

Edward. Herregud vad jag stör mig på honom. Han behandlar Bella som en skör porslinsdocka, vilket jag stör mig på något fruktansvärt. Och att han dessutom är en sådan där typisk * Nu kommer jag och räddar er* ger honom en god andraplats efter Drake. Dessutom så är han jättetråkig.

Peeta Mellark. Nej, jag skojar inte. Jag vet att de flesta älskar honom, men själv så tycker jag bara att han är jobbig. Han är en stor mes enligt mig och jag skulle gärna byta ut honom mot någon annan. NU! Snälla han är så mögeltråkig!

Ja, det blev lite väl mycket gnäll om Twilight men vem bryr sig? Hur som helst, den största favoriten var... glöm det förresten, det blir för svårt att välja. Och ni då, har ni några absoluta favoritkaraktärer?

Sveket

2012-01-03T15:08:00.001+01:00

Hur många killar ska hon ha egentligen?!

Av P.C. Cast och Kristin Cast
Orginaltiteln: Betrayed
Serie: House of Night
Sidor: 362
Förlag: Månpocket

(Japp, spoilervarning... igen. Har själv inte läst del 1, men ven bryr sig?)

Zoey tycks äntligen ha hittat en plats där hon hör hemma. Livet är nästan perfekt, överprästinnan Neferet är hennes mentor, ärkefienden Afrodite är förlöjligad och utskämd efter fiaskot på Samhainnatten med vampyrspökena som försökte ta död på Heath, Zoeys exkille (?), hon har ett helt litet gäng med kompisar och en ny bättre bästis, och dessutom två killar, Erik och Heath, vilket är för många, men a ja, det är ingenting att bry sig om, det borde väl förresten vara slut med Heath nu? Hur som helst, boken börjar med att det är föräldrabesök i Nattens hus, och tyvärr, tyvärr, så kommer Zoeys idiot till styvpappa, John, ( Bokstavligt talat, Zoey är ofta ganska jobbig, men hennes styvfarsa får henne faktiskt att likna moder Teresa en aning) och hennes mamma Linda, som nuförtiden behandlar Zoey nästan som jag behandlar min lillebror eftersom att hon gift sig med John. Mormorn ( Som faktiskt är en ganska häftig gammal gumma) kommer visserligen också, hon tycks vara en av de få ute i människovärlden som fortfarande gillar Zoey, men det hjälper inte så mycket - vips så är det bråk och Zoeys styvpappa och mamma är försvunna och tänker aldrig komma tillbaka.

När Zoey är i biblioteket för att leta efter idêer för nya Nattens döttrar och söner, som inte består av Afrodite och Co. numera, så stöter hon på Loren Blake, en lärare på skolan, och det verkar som om han är intresserad av henne en liten aning och Zoey blir också intresserad
(Typiskt, ännu mer killproblem) , och så blir det ännu en kille att tampas med.
På kvällen så får Zoey en olustig känsla när en kille som heter Chris, som Zoey kände vagt, rapporteras försvunnen. Hon är säker på att han är död, trots att hon inte har sett honom på månader. Och mycket riktigt - några dagar senare hittas han död, tömd på blod och med en massa rivsår på kroppen. Det här gör självklart att misstankarna riktas mot vampyrerna i Nattens hus. Dessutom finns det ännu fler saker att tampas med, förutom killproblemen alltså, t ex att Neferet säger att Nyx (Vampyrgudinnan) har tagit tillbaks Afrodites gåva att se syner. Men hur kunde Afrodite då veta att en pråm skulle köra in i en bro samma dag som Zoeys mormor skulle åka in till stan och köpa en present så att hon skulle drunkna? Visserligen förhindrade Zoey och hennes vänner det genom att köra en terroristhistoria om en bomb, men pråmen körde in i bron och skulle ha fått folk att drunkna så där hade Afrodite rätt till hundra procent. Så hur kan Nyx ha tagit tillbaka Afrodites kraft? Och så kvarstår de där vampyrspökena eller vad det nu var som Zoey såg vid Östra muren, de där med röda, lysande ögon som Zoey kände igen som Eliott och Elisabeth - nybörjarna som dog i första boken.

Jag gillade den här boken väldigt mycket, men jag stör mig på en del saker. T ex Zoeys alla killproblem hon jämt och ständigt tampas med - kan man få lite variation, tack? Antagligen kommer det inte dröja länge förrän hon börjar dejta USA:s president. Och språket är en aning för slafsigt för min smak, visserligen inte som i t ex Tystnaden i bruset där huvudpersonen pratar som en femåring trots att han snart fyller femton år, men i alla fall. Annars så var den här boken faktiskt ganska okej - inget jag blir helt lyrisk över, men ändå någonting jag gärna skulle läsa om. Och ja, jag rekommenderar den också ( Trots att det kan bli tjatigt i längden med alla dessa killproblem).

Amuletten från Samarkand

2012-01-02T15:31:00.000+01:00

Av Jonathan Stroud
Orginaltitel: The Amulet of Samarkand
Serie: Bartimaeus triologi
Sidor: 444
Förlag: Natur och kultur

När den femtusenåriga djinnen Batrimaeus blir frammanad av en ung trollkarlslärling, som heter Nathaniel ( Fast Bartimaeus vet inte det - magikerna får inte tala om vad de heter, eftersom djinnerna som lyder honom kan komma på ett sätt att göra dumheter) , så väntar han sig inte att han ska göra något särkilt. Kanske några illusionstricks, men inget mer - sedan så kan han nog komma tillbaks till det andra stället, där såna där varelser som djinner, afriter och imper driver omkring när de inte är kallade till jorden. Men nej, han ska göra något större än så - han ska knycka amuletten från Samarkand från magikern Simon Lovelace, som hämnd för att han var elak mot Nathaniel för ett år sedan och slog honom för att han släppte ned en massa mikrodemoner på Simon ( Som hämnd, igen, för att han hade gjort Nathaniel till åtlöje). Alltså försvinner Batrimaeus iväg till Simon Lovelaces hus för att stjäla amuletten och klarar det. Men han har otur och stötter på Faquarl och Jabor, två andra djinner som arbetar för Lovelace och som han är fiende med. Han lyckas visserligen fly, men de två andra djinnerna kände självklart igen honom och kommer att skvallra för Lovelace. Som om det inte vore nog så blir han nästan av med amuletten när tre ungar attackerar honom i en gränd för att sno amuletten.

Nathaniel är ungefär tolv år. Han blev lämnad av sina föräldrar vid femårsåldern hos en magiker som heter Underwood, en sur typ som älskar att plåga Nathaniel med sina bestraffningar och pikar. Han är ovanlig begåvad för att bara vara tolv år och minns inte sina föräldrar; han tillbringar en tröstlös tillvaro i Underwoods hus. De enda som någonsin har varit snälla mot honom är hans teckningslärarinna ms Lutyens, som fick sparken för några år sedan av någon anledning, och mrs Underwood. Alla andra tycks bara se ner på honom och tycker att han är trög och dum i huvudet, vilket retar honom väldigt mycket. Han vill som sagt hämnas på Lovelace; när han var elva år så blev han nedkallad av Underwood för att hälsa på folk på en fest Underwood hade. Han träffade tre män, en gammal gubbe, en som hette Lime och en med bakåtslickat hår och glasögon som alltså var Lovelace, för att bli förhörd. Lovelace trodde att han var dum och när det visade sig att Nathaniel kunde allt han frågade så låtsades han som om det var lätta frågor och Nathaniel bara var ännu en korkad lärling. Nathaniel blev förstås förbannad och kallade Lovelace för en dålig förlorare, vilket fick Underwood att skicka bort honom. Nathaniel hämnades och släppte en massa mikrodemoner mitt på Lovelace, men när han sedan slog ned Nathaniel så började Nathaniel avsky honom ännu mer och ville hämnas; han började alltså spionera på Lovelace - och upptäckte att magikern hade en träff med någon som hade amuletten med sig, och att den som hade det hade manteln fläckad av blod.
Alltså: Lovelace har något skumt på gång och dröjer inte länge förrän både Nathaniel och Batrimaeus dras in i en invecklad härva av uppror, lurendrejeri och krångel.

Redan på första sidan så börjar jag skratta. Boken är fullspäckad med humor, särkilt när Bartimaeus är med ( Han blev snabbt min favoritfigur i boken). Samtidigt så gillar jag att Nathaniel inte är så himla genomgod och Bartimaeus är inte precis bättre (Faktum är att Mrs Underwood är den enda som tycks vara det en aning), tvärtom så har han röjt runt på både det ena och det andra stället. Rekommenderas varmt!

Blodsarv

2012-01-01T17:20:00.000+01:00

Av Tom Becker
Orginaltitel: Lifeblood
Serie: Darkside
Sidor: 236
Förlag: Whalströms

( Varning för spoilers, ni bör nog ha läst första boken innan)

Jonathan är tillbaks i Darkside efter att ha hindrat vampyren Vendetta från att ta död på hans pappa, och tillbringar tiden ihop med Carnegie när han håller på med sina utpressningar på skurkarna. De är egentligen bara ute efter en gammal tant på åttio- nittio år som heter Felicity Haverwell och som har rotat runt på Carnegies kontor när detektiven plötsligt får ett meddelande från Arthur Blake på Darkside-angivaren ( Stadsdelens enda tidning så vitt jag vet) som vill ha hjälp med en grej. De reser dit och träffar på honom och Lucien (Redaktören som för övrigt är liten, klen och dessutom haltar) och får veta att man har hitttat ett lik, och offret ser tydligen ut som om några rabiessmittade hundar eller något slitit ihjäl honom, och att det verkar vara samma mördare som dödade James Arkel, som tydligen var en Uppskärare och antagligen gamle Thomas (Uppskäraren som regerar för tillfället) gullegris bland alla sina barn. Men man fick aldrig fast mördaren; och nu verkar det som om den har slagit till igen. Dessutom så verkar James-mordet ha någonting att göra med att Jonathans mamma, Theresa, som försvann för ungefär tolv år sedan. Några månader efter att James hittades ihjälsliten och död. Kan Theresas försvinnande ha något med det mordet att göra?

Det dröjer inte länge förrän de får rejäla problem. Någon, antagligen mördaren, har skickat Corelli, en lejd lönnmördare, efter de. Corelli framför det gamla vanliga traditionella hotet han alltid tycks framföra: håll er borta och stick inte näsan i blöt, annars så händer det och det och så kommer de hittas döda innan de hinner säga 'Oj då'. Men det är definitivt inte särkilt billigt att hyra Corelli, så den där som mördade James och Edwin ( Liket som hittades) verkar verkligen inte vela att de blandar sig i vad det nu är som händer. Så de fortsätter så klart att snoka, och när de åker hem till Edwin så hittar de, efter flera timmars letande och en krossad spegel, ett kassaskåp med ett brev i sig. Det där brevet kom från någon som kallar sig broder Kvick och som tydligen 'Var i akut behov av Edwins hjälp'. Brevet skrevs ungefär tre dagar innan James hittades död på Kainklubbens tak - allt tyder på att Edwin var inblandad.
Samtidigt, och lite innan författaren kör igång med Carnegie och Jonathan, så möts några i det som kallades Gentlemännens krets, där broder Kvick, vem det nu är, var medlem. Ex-medlemarna, som heter Nicholas de Quincy, Humprey Granville och Edwin Rafferty ( Japp, det är samma Edwin som hittades ihjälsliten) och tänker utpressa broder Kvick, som tydligen är en Uppskärare, på pengar så att han får reda på vem sitt andra syskon är, som de också tänker utpressa. De tänker höra av sig till både Marianne ( Japp, hon är den andra Uppskäraren. Man får veta det redan i första kapitlet, så jag kan lika gärna tala om vem som är den andra Uppskäraren nu på direkten) och Broder Kvick och ge de ett erbjudande, så att de kan få reda på vem det andra syskon är. Den som betalar mest får veta vem syskonet är. Men broder Kvick är tydligen inte med på noterna, för rätt som det är så har han ett 'trevligt samtal' med Edwin och dödar honom sedan. Och sedan Humprey och de Quincy ( Fast där skippar han samtalet). Dessutom så är han ute efter William Youbert, Raquellas pappa som tydligen också var med i Gentlemännens krets, så han måste gömma sig. Och Jonathan är kompis (Eller vad man nu ska kalla det) med Raquella, så det dröjer inte länge förrän Carnegie och Jonathan får reda på det, vilket får de på spåret igen.

En av mina absoluta favoritböcker! Den är visserligen lite för lättläst för min smak, men vad spelar det för roll egentligen? Jag älskar nästan allt annat i den: humorn, spänningen, karaktärerna i boken... gillade du del 1 i Darkside-serien så är den här verkligen varmt rekommenderad, och ännu bättre! Självklart rekommenderar jag den till alla andra också (Trots att den kunde ha varit lite längre).

GOTT NYTT ÅR!

2012-01-01T00:14:00.002+01:00

Hehe, jag vet att vi ser lite knäppa ut, men a ja...

Jahapp, det är jag och min lillebror Valdemar, som för en gångs skull var någorlunda okej. Än en gång, GOTT NYTT ÅR!

Och så var det om att 2011 snart är slut...

2011-12-31T17:06:00.000+01:00

Så jag passar på att göra min 20-i-topplista 2011. De kommer helt slumpvis, det blev alldeles för svårt att välja:

1. Bryta om av Åsa Anderberg Strollo
2. Jane Eyre av Charlotte Brontë
3. Blodsarv av Tom Becker
4. Sanningen om Alice av Rebecca James
5. Hungerspelen av Suzanne Collins
6. Tyst! Du är död! av Katariana Mazetti
7. Twilightsagan - den kompletta illustrerade guiden
8. Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
9. Dödsstriden av Tom Becker
10. Älskade syster av Joyce Carol Oates
11. Prins Charles känsla av Liv Strömquist (Hm, hm, samma förnamn ser jag)
12. Det händer nu av Sofia Nordin
13. Någon annanstans av Gabreille Zevin
14. Svart ängel av P.C. Cast och Kristin Cast
15. Blonde av Joyce Carol Oates
16. Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gleit
17. Nattjakt av Tom Becker
18. Rum 213 av Ingelin Angeborn
19. Hoppas av Åsa Anderberg Strollo
20. Boktjuven av Markus Zusak

Och så var det årets skräp:

När jag hör din röst av Stephenie Meyer

Bella var fjompigare än någonsin, det var tråkigt att läsa medan hon tjatade så om att Edward var borta och bla, bla, bla. Nej, jag gillade den verkligen inte.

Och årets bästa franska bok:

Le vol du corbeau av Jean-Pierre Gibrat

Bra serie om andra världskriget. Dessutom så var det väldigt roliga skämt.

Och nu årets snyggaste omslag:

City of Ashes av Cassandra Clare

Jag älskar verkligen omslaget, vet inte riktigt varför.

Och så årets 'MEN ÖVERSÄTT DEN DÅ FÖR 17!' :

City of Bones av Cassandra Clare (Japp,
samma författare igen.)

Jag läste om den på Amelies boktips och jag fastnade direkt. Den verkade helt i min smak och har fått finfina recensioner. Det är bara ett problem, de har inte översatt den till svenska, och engelska kan jag inte (Jag orkar inte dra hela historien om varför jag inte kan det igen.) Snälla Bonnier Carlsen eller något annat förlag, om ni läser det här så kan ni väl fundera på att översätta boken?

Årets höjdpunkt som hade med böcker att göra? När Gudrun Wessnert kom på besök! (Jag är den brunhåriga tjejen med glasögon som är ungefär i mitten.)

Och till sist: GOTT NYTT ÅR ALLIHOP!!!!

Tyst! Du är död!

2011-12-31T16:22:00.000+01:00

Av Katarina Mazetti
Sidor: 212
Förlag: Alfabeta Pocket

I den här boken så finns det två berättare.Den ena är Malla Vilhelmsson, som är en ung praktikant som arbetar på Radio Nordost. Hon är avskydd av chefen Bengt, är ganska klumpig och tillbringar sin tid med att skriva mejl till Johan, en gammal kompis (Pojkvän?) som bor i Umeå (Eller var det Luleå? Jag blandar alltid ihop de där
Å:na och Sele:na där uppe i Norrland, jag kommer aldrig ihåg de). Hon har väl ett ganska vanligt liv. Men allt vänds upp och ner när en populär (?) radioreporter, som för övrigt heter Rikard Malmström, blir mördad i direktsändning. Trots att någon borde ha märkt om det varit någon som gått in i studion, och det är absolut ingen som har gått in där. Hur kan det då hända, och vem är egentligen mördaren? Kerstin ¨Che¨ Vellivära som Rickard hade en historia ihop med för sisådär femton år sen eller varför inte chefen med sin pinsamma hemlighet, eller är det någon annan? Som om det inte vore nog så hittar Malla en fil i sin dator som inte fanns där förut, som heter 'Rösten från andra sidan' och när hon öppnar den så hörs Rikards vidriga skratt och Malla blir då vettskrämd. Och när hon kommer tillbaks så är filen borta. Och så var det det där spöket eller vad det nu var som både Malla och 'Sållet', som för övrigt dricker, såg kvällen innan Rikard fick en yxa i skallen.

Den andra berättaren, som dessvärre inte är lika rolig, är Haqvin (Nej, jag har inte hittat på namnet) Storfjell och är halvsame. Några dagar innan mordet så lade han märke till att det finns någon som hatar 'honom' (Rikard alltså, men det förstod inte Haqvin då) och som planerar att yxmörda Rikard. För en gångs skull så förstår han inte varifrån tankarna kommer, bara att de ligger och puttrar i någons hjärna. Han får en massa såna där syner, och han hör ljudet av en yxa som hugger i en skalle och ett tjut hela tiden, och det slutar alltid med att han faller ihop, medvetslös.

Jag hade inga större förväntningar när jag hittade den här slitna lilla pocketboken bortglömd i mammas bokhylla proppfylld med deckare, men i brist på nya saker att läsa ( Jag hade redan läst allt jag tyckte var bra i min egen bokhylla) så slog jag upp den och började läsa den. Men jag blev rejält överraskad! Den är verkligen, kort sagt asrolig och jag vill bara läsa vidare och till sist så är den utläst! Faktum är att den är en av mina favoriter. Rekomenderas mycket varmt!

Och så var det tävlingen på Ranjas bokblogg...

2011-12-30T14:50:00.000+01:00

Jag vann, och nu väntar jag på att boken ska landa i min brevlåda!

Ett nytt liv på köpet

2011-12-30T14:48:00.001+01:00

Av Emma Granholm
Sidor: 351
Förlag: Alfabeta pocket

Sanna är en tjej på 16 år och ska börja på gymnasiet. Hon har aldrig haft några vänner sedan trean, och förväntar sig att det ska fortsätta som förut; ta sig igenom dagarna utan att växla ett ord med någon, längta till att skoldagen ska ta slut och deppa hemma med en bok eller en film. Men allt förändras när hon kommer till skolan; genast så får hon femton sexton vänner,
t ex Eddie med alla klockorna, Gloria med de långa benen, Jocke med de knäppa skämten, Ellen, Jonna, Leo... kort sagt en hel drös med kompisar, och snart så börjar hon tillbringa allt mer tid med sina kompisar och är nästan aldrig hemma; och hon har mobilen fullspäckad med telefonnummer och måste alltid ha den vid matbordet ifall någon skulle ringa eller skicka ett SMS. Och när hennes storebror Markus skaffar en ny flickvän, Angela, som faktiskt inte är lika korkad som sina föregångare, så verkar han faktiskt tycka om sin lillasyster och behandlar henne inte som en looser som han gjorde innan.

Men kan man verkligen vara kompis med alla? Där finns det någon som tycker Eddie är korkad, och där en som tycker att Katrine är fånig och självupptagen, och där finns det någon som kallar Gloria för en bitch. . . och Sanna håller hela tiden med om allt. Hon säger aldrig emot, faktiskt. Den enda som lägger märke till det är Rebecca, som är den enda som inte vill vara vän med Sanna och som av någon anledning inte tål henne. Och under tre, fyra kapitel så är det Rebecca som för ordet, och redan i andra kapitlet med Rebecca så får man en fingervisning om att det kommer att gå käpprakt åt helvete, på ¨ den där klassfesten¨.

Den här boken får mig hela tiden att läsa vidare; katastrofen lurar under ytan hela tiden, man undrar när den kommer hända, och innan man vet ordet av det så är den utläst. Den är väldigt verklighetstrogen, och jag tycker Sanna liknar mig en aning. Den är väldigt bra och jag rekommenderar den mycket varmt!

Tack Alexandra för boken, jag blev väldigt glad!

Tävling på Ranjas bokblogg!

2011-12-29T15:38:00.000+01:00

Tänkte bara kika in och säga att Ranja på Ranjas bokblogg har en tävling där man kan vinna Hotet av Michael Connelly. En författare som jag har varit nyfiken på en tid, så därför så är jag med och tävlar. Vill ni vara med så klicka här!

Stolthet och fördom

2011-12-29T14:09:00.000+01:00

Av Jane Austen
Orginaltitel: Pride and Prejudice
Sidor: 475
Förlag: Albert Bonniers förlag

Elizabeth Bennet, eller Lizzy som hon brukar kallas, bor med sina fyra systrar någonstans i England. Mamman har bara en sak i huvudet: att gifta bort sina döttrar, helst med någon rik man. Kommer inte döttrarna bli bortgifta innan föräldrarna dör så kommer flickorna att förlora allt och antagligen tvingas att flytta till något skruttigt vindsrum i någon storstad, och allt kommer att gå till någon knäpp präst, Mr Collins , som är Elizabeths kusin eller något i den stilen. Pappan är inte lika hysterisk, han tycker att det är bättre om de får gifta sig med någon de verkligen älskar även om mannen förhoppningsvis är någorlunda rik. Efter en tid, då Mr Bingley, en man som är mycket rik, flyttar in i ett hus tillsammans med sin syster i närheten så hoppas föräldrarna på att han ska tycka om någon av hans döttrar och gifta sig med någon av de, så hela familjen åker dit till deras hus på bal. Där träffar Elizabeth Mr Darcy, en ännu rikare men desto otrevligare vän till Mr Bingley. Hon börjar avsky honom på direkten, eftersom han är så otrevlig, och det verkar ju inte precis som om han tycker om henne ett snäpp mer.

Efter några dagar så friar Mr Bingley till Elizabeth äldsta syster Jane, eftersom de har blivit kära i varandra. Elizabeths mamma blir förstås överlycklig, tänk nu ska en av hennes döttrar gifta sig och nu har hon ett problem mindre, så nu gäller det bara att försöka få de andra bortgifta (Vilket är lättare sagt än gjort, förstås). Senare så kommer den knäppe prästen, Mr Collins till de och vill fria till Elizabeth. Men hon tycker inget vidare om honom och tackar alltså nej. Mamman blir förstås besviken och ber att Elizabeth ska gifta sig med prästen, men hon totalvägrar, och så slutar det med att prästen gifter sig med Charlotte Lukas, Elizabeths vän.

Efter en tid så kommer Mr Darcy och friar till Elizabeth, eftersom han tydligen blev kär i henne för flera månader sedan, även om han inte velat erkänna det eftersom han var alldeles för stolt för det. Elizabeth tycker fortfarande inte om honom och svarar nej. Med tiden så börjar hon långsamt tycka om honom, men hon är alldeles för stolt för att erkänna det för sig själv.

Den här boken är väldigt mysig, och passar perfekt att läsa för sig själv framför brasan en kall vinterkväll. Visst, språket är lite gammaldags, men man vänjer sig efter ett litet tag. Ibland så går jag vilse bland alla karaktärer, helt plötsligt så poppar det upp en Mr Wickham och efter ett tag så upptäcker jag att det finns en Mrs Gardiner med och kan inte för mitt liv komma ihåg var hon kom in i berättelsen. Men trots det så är det en väldigt mysig bok på något sätt, även om jag skulle vilja att det hände lite mer,och inte alls särkilt svårläst, faktiskt. Själv läste jag ut den på mindre än två timmar. Så läs den - man vill bara läsa vidare!

Lögner

2011-12-28T14:57:00.000+01:00

Av Michael Grant
Orginaltitel: Lies
Serie: Gone
Sidor: 351
Förlag: B. Whalströms

(Spoilervarning!)

Allt händer samma dygn. En tjej, Britney, återfinns levande. Visserligen verkar hon väldigt zombieaktig på något sätt, hon varken äter eller dricker, hon verkar lite borta, hon pladdrar på om någon som hon kallar ¨Demonen¨ och faktumet att hon lever är ännu konstigare. Zil och hans ¨Människofrontgäng¨ tänder dessutom eld på Perdido Beach och dessutom så skymtar
ännu en som borde vara död och som Sam fruktar supermycket: Drake. Men han borde ju vara död, han föll ju ner i det där gruvschaktet, han kan inte vara vid liv. Men det är han, Britney är ju vid liv...

Och som om det inte vore nog så finns det ytterligare problem. Orsay, hon som har förmågan att se in i andra människors drömmar, berättar en massa otroliga saker, som att döden är enda utvägen ur Zonen eftersom att hon har sett ungar som borde vara döda krama sina föräldrar och syskon utanför den där Zonen som alla ungar sitter fast i, och att när den röda solnedgången äger rum så ska alla flyga in i den, bort från Zonen till den normala världen. Och så är det Orsays följeslagare (eller vad man nu ska kalla det) , Nerezza, som hela tiden intygar det. Nerezza, som varken Sam eller flera andra kan komma ihåg att de sett förut, trots att hon är väldigt vacker och väldigt svår att glömma bort att man har sett. Och lille Peter, delaktig i Zonens skapande och Astrids knäppa lillebror, spelar av någon konstig anledning fortfarande på sitt lilla spel, trots att batterierna är slut för länge sedan...

Dessutom så är det hela tiden en massa rykten och lögner som flyger runt, blandas och krånglar till det. Och alla tycks bråka med alla. Livet i Zonen blir allt svårare och allt fler vill ta sig ur, ¨hoppa av¨, som det kallas. Frågan är väl om de är tillräckligt desperata för att tro att döden ska göra de fria?
Någonstans, i den del av Stilla havet som ligger i Zonen, på San Francisco de Sales-ön, finns det flera pojkar, som heter Sanjit, Choo, Pixie, Bowie och Peace. De vet ingenting om var deras adoptivföräldrar finns, bara att de plötsligt försvann tillsammans med några andra vuxna som fanns på ön i samma sekund som Zonen skapades och samma tid som de över 15 år i Perdido Beach (Fast det känner de inte till ännu). Och de är fast. Frågan är hur de ska komma härifrån? Yatchen har sjunkit, även om man ser delar av den, och helikoptern på ön kan ingen av de köra. Kanske Sanjit kommer klara det?

Den här boken är fantastisk! Spännande, bra och helt unik. Inte en av mina favoritböcker, men nästan! Jag rekommenderar hela serien. Okej, jag erkänner. Det känns samtidigt som om författaren retar mig på något sätt med flit, för knappt har man pustat ut över att Drake är borta förrän man läser att han helt plötsligt är uppe och ränner igen, kan man inte slippa honom ens 5 sekunder? Trots det så älskar jag hela Gone-serien, jag gillar särkilt Edilio och av någon anledning Howard, trots att han knappt är med i den här boken och en outhärdlig skitunge. Hur som helst, hela serien rekommenderas varmt och jag tänker kasta mig över del 4 så snart den är ute på svenska!

Arvtagaren

2011-12-25T19:38:00.000+01:00

Av Christopher Paolini
Orginaltitel: Inheritance
Serie: Arvtagaren
Sidor: 909
Förlag:Bonniers Carlsen

(Varning, det kan bli en hel del spoilers. Så har ni inte läst de andra böckerna eller den här så ska ni nog inte läsa den här recensionen. Bryr ni er inte om det så kör bara!)

Det börjar med att Eragon, Saphira och Varden är mitt uppe i en strid mot Galbatorix soldater. De lyckas segra, Roran blir visserligen skadad men han klarar sig och allt är väl ganska okej för tillfället. Men det räcker inte med den här ¨lilla¨ striden. De måste möta Galbatorix, förr eller senare, och segrar de inte så finns ingen annan chans. Som tur är så får de hjälp av varkatterna( Fast deras kung, Gimrr Halvtass avskyr Angela, läkekvinnan.)

Nåväl, efter striden så fortsätter Varden iväg till Aroughs. Men de stöter snart på problem, eftersom Murtagh, Eragons (lite knäppa) halvbror, vaktar staden med sin drake Törne. Men efter ett tag så lyckas de hitta information som visar att det finns tunnlar under staden, tunnlar som gör att de kan komma in i staden. Men Elva, flickan som blev ¨välsignad¨ (eller rättare sagt: förbannad) vägrar följa med de. Resultat: en alv dör och resten blir tillfångatagna.Okej, de lyckas fly, men i alla fall. Dessutom så kidnappas Nasuda, Vardens drottning av Murtagh, vilket självklart skapar problem. Och sedan så bestämmer sig Eragon för att flyga till Vroengard, där Ryttarna föll, efter en spådom från Solenbum. Han måste leta nämligen leta upp Kuthians klippa av någon anledning.

I Urû'baen så plågas Nasuada svårt av Galbatorix, som hela tiden försöker få henne att svära trohetsed till honom, men hon vägrar så hon blir straffad med någon slags brännjärn. Förvånadsvärt nog försöker Murtagh hela tiden skydda henne av någon anledning; han lägger en massa besvärjelser som ska skydda henne mot det onda, han pratar med henne när Galbatorix inte är där, befriar henne från bojorna hon är fjättrad med en kort stund osv. Det här gör henne förstås väldigt förvirrad, vad håller han egentligen på med?

Jaha, vad ska man säga.
På något sätt känns det tråkigt att serien är slut, jag menar, man har ju hållit på och väntat i några år och sagt: När 17 kommer den egentligen? och nu är den alltså här. Fast den händer ju alltid förr eller senare...
Bra jobbat, Christopher Paolini! Jag är sjukt imponerad över att du lyckades skriva 909 sidor utan att det blir särkilt tråkigt någon längre stund. Okej, det kanske är lite väl mycket krig i början, men sedan så blir det bara underbart bra. Jag gillar det öppna slutet, man tänker: hur gick det sedan för Eragon? och att du dessutom skrev vad som hade hänt i de tidigare böckerna friskade dessutom upp mitt stackars virriga minne.
Den här boken var verkligen superbra! Den kanske inte är den bästa i serien, men den får utan tvekan en god andraplats efter del 3. I efterordet så skrev författaren att han kanske skulle skriva nya böcker med andra karaktärer än tidigare. Jag ser verkligen fram emot det!